Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Officiel berättelse

Kosen och genremålaren Anders Zorn; samt till ledamöter för industriafdel-ningen grosshandlaren Oscar Almgren, fabriksidkaren Robert Almström, fabriks-idkaren J. F. L. Backman, direktören John Bernström, grosshandlaren Johan Bäckström, civilingeniören, fil. doktor Gustaf de Laval, kamreraren C. E. Ekgren, generalkonsuln Edvard Fränckel, fabriksdisponenten William Gibson, fabriksdisponenten Hans Gustafsson, fil. doktor C. Chr. P. Herslow, konsuln Sixten Keyser, civilingeniören Fr. H. Kockum, ingeniøren Arthur Leffler, bruks-egaren C. Carlsson Lindberg, arkitekten Frans Lindskog, grosshandlaren P. E. Lithander, disponenten E. J. Ljungberg, bruksegaren K. O. Ljungqvist, geologen Hj. Lundbohm, direktören Bernhard Martin, arkitekten Carl Möller, öfverdirektören A. Th. Odelberg, grosshandlaren John Philipson, marindirektören Johan Pihlgren, konsuln John Retlig, fabriksidkaren Axel Swartling, fabriksidkaren Knut Söderblom, direktören G. W. S. Tham, ryttmastaren G.

I). R. Tornérhjelm, bankdirektören Knut Wallenberg, grosshandlaren Erik Wijk, professorn E. Aug. Wijkander och generaldirektören Richard Åkerman. Till komiténs sekreterare utsågs doktor Ludv. Looström.

Redan den 8 Maj samma år lät H. K. H. Kronprinsen sammankalla komiterade, hvilka då bland sig utsågo ett arbetsutskott, som erhöll i uppdrag att före Oktober månads ingång till komitén afgifva sitt utlåtande. Den 2b September förelåg detsamma färdigt, och den 6 därpå följande December hade komitén fullgjort sitt uppdrag efter ett rastlöst arbete. Nämnda dag undertecknades nämligen skrifvelseförslaget.

I detsamma sökte komitén först och främst besvara den frågan, hvilka sympatier ett så stort företag som en allmän utställning kunde liafva att påräkna i landet. Lyckligtvis hade ett rikhaltigt material förelegat för besvarandet af denna fråga. Under de närmare trettio år, som nu förflutit sedan 1866 års utställning i Stockholm, hade i de stora kulturlanden den ena allmänna utställningen hållits efter den andra, och fördelarna af desamma för de respektive landen voro allmänt erkända. Vårt land hade icke stått främmande för dessa företag, utan deltagit i ett flertal af de mera betydande. Utan att underskatta betydelsen häraf ansågo komiterade, att den dock af helt naturliga skäl ej kunde likställas med de fördelar för den svenska industrien, som skulle blifva förenade med en utställning i Sveriges hufvudstad. Utomlands hade endast ett fåtal af de våra kunnat ingå i täflan, liksom endast en ytterst ringa procent af den svenska allmänheten, som dock vore den svenske industriidkarens förnämsta kund, haft tillfälle att besöka dessa utställningar och därigenom erhålla kännedom om livad inom landet kunde åstadkommas. Denna obekantskap bidroge alt underhålla och nära den benägenhet för livad utländskt är, som sedan gammalt ansetts vara ett utmärkande drag för svensken,