Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Officiel berättelse

vässa tåg — erhållas för samma pris som enkel biljett under ordinarie förhållanden, ingaf föga hopp om tillräcklig lättnad för obemedlade, och med-gifvandet all få köpa s. k. truppbiljetter, då minst 30 personer enades om alt göra sällskap, befans mera bindande än fördelaktigt. Hvad slutligen beträffar en och annan nybildad resebyrås förespeglingar om godtköpsresor, så kunde därvid föga förtroende fästas, emedan det ligger i sakens natur, all sådana affärer måste drifvas som geschäft för säkerställande af åtagen risk.

Endast en offentlig institution kunde i sjelfva verket påräkna det slöd af respektive myndigheter, det bifall af allmänna opinionen och det förtroende från befolkningens bredare lager, som skulle förringa risken lill en obetydlighet och göra den möjliga vinsten lill en heder. Utställningen sjelf var en sådan institution, närmast intresserad i frågan, och, då ingen annan utväg läns, onekligen äfven närmast att taga om händer ledningen af ett företag i antydt syfte. Sä skedde äfven.

Vid förvaltningsutskottets sammanträde den 15 Juni 1897, alltså en månad efter utställningens öppnande, refererade generalkommissarien ett af intendenten Harald Molander — föreståndare för dagsprogrammets byrå samt för Teater- och musik-utställningen — författadt förslag till anordnande af hvad han benämnde Folktåg till utställningen. Inledningen till detta förslag hade följande lydelse:

»För att Stockholms-utställningen måtte fä en så nationel karakter som möjligt och hlifva af den praktiska nytta för de nordiska landens odling, som med dess anordnande förbundna arbeten och kostnader betinga, torde det ej allenast vara af vigt att öppna alla vägar för resande från utlandet, utan äfven att rödja nya för dem i vårt eget land, hvilkas ekonomiska ställning ej medgifver den pekuniära uppoffring, som för närvarande är förbunden med ett, om än kort, utställningsbesök härstädes. Följande förslag afser därför främst att bereda folket, svenska män och kvinnor af de s. k. arbetande klasserna, tillfälle att för ett jemförelsevis billigt pris bese utställningen och draga den fördel däraf, som för dem, måhända mer än för många andra, förenar nyttan med nöjet.»

Förslaget gick ut på, att utställningens styrelse skulle ä statens samt i ett par fall å enskilda jernvägar, för egen räkning och risk, beställa ett antal extratåg, af hvilka ett par hvarje söndag, eller vid behof äfven andra veckodagar, skulle inträffa i Stockholm på morgonen, och om aftonen eller, vid längre resor, följande afton återvända till utgångsstationen. Tågen, bestående dels af tredje klassens vagnar, dels af s. k. nya truppvagnar, borde rymma från 500 lill 1,000 passagerare, och biljettpriset, med nödig hänsyn till kostnaden för tåget, bestämmas enligt en taxa, som indelade afgångs-