Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Officiel berättelse

eller utsätta sig för hennes straffande hand. Hon behöfde sålunda icke sjelf granska skrifterna, ja detta kunde till och med vara henne till skada, hvarför det också så småningom blef henne förbjudet. Bästa sättet att förhindra sådant var att hälla menigheten i okunnighet. Den, som icke sjelf kunde läsa, var på samma gång urståndsatt att pröfva, om det som lärdes var öfverens-stämmande med Guds ord eller icke. Sträfvanden för skolbildning och folkupplysning hade sålunda icke mycket att vänta af den tidens kyrka och pre-sterskap, sä mycket mindre som mycken okunnighet var rådande hos en stor del af denna kyrkas lärare. »Den meningen har varit gängse», säger Olaus Petri, »att strax en hafver kunnat läsa och sjunga en messa, så har han varit god nog att blifva sockenprest.»

Denna okunnighet hos dem, som hade att lära och tyda de heliga skrifterna samt därom undervisa folket, var icke egnad att hos detta ingifva synnerligt förtroende. Misstroende till kyrkans läror och tvifvel på dessas öfver-ensstämmelse med den heliga skrift började insmyga sig här och där. Protester läto höra sig mot kyrkans kunskapskällor; bibeln ensam borde vara normen för menniskans tro. Fråga uppstod därför ock, hvem som hade rätt att tyda dess läror. Reformatorerna kräfde denna rätt för sig sjelfva, oberoende af kyrkan. — Men den frihet, som de kräfde för sig sjelfva, måste de ju äfven medgifva andra. För att kunna tyda skriftens läror var det emellertid nödvändigt att kunna läsa dem. Den åskådning, som reformationen medförde, blef alltså en helt annan; denna kräfde, i motsats till katolicismen, upplysning och läsfärdighet. Att det med denna stod illa till den tiden är väl kändt. Gustaf Vasa hade stora svårigheter att kunna få läs- och skrifkunniga tjenste-män och medhjelpare.

Att afhjelpa denna brist och införa en mera allmän läsfärdighet var emellertid icke någon lätt sak. Vi ha redan omnämnt deras okunnighet, som skulle meddela denna undervisning. Därtill kom svårigheten att äfven efter boktryckerikonstens uppfinnande erhålla böcker. Dessa voro mycket sällsynta och följaktligen också mycket dyra. De enda undervisningsanstalterna under medeltiden voro klostren. Där påträffar man äfven barnskolor, i hvilka såväl allmogens som adelns barn från både landet och städerna åtnjöto undervisning. Munkarne voro nämligen skyldiga att gifva gossar undervisning i läsning, skrif-ning och musik samt i katekesen; nunnorna skulle undervisa flickorna i an-daktsöfningar och husliga sysslor. Gossarnes undervisning började med inlärandet af bokstäfverna och med all »stafva»; större delen af dem hann ej öfver de allra förslå grunderna. Men det lilla, folket fick lära, det fick det emellertid lära af kyrkans män, af prester och munkar. Dessa senare, sär skildi de s. k. tiggarmunkarne, voro stundom ett slags ambulatoriska folkskole-