Sida 343
XXVII. Folkskoleväsendet, af C. G. Bergman
lärare, som gjorde allmogen bekant med kyrkans lära och fordringar. Ett bevis för, att läsfärdigheten mot medeltidens slut vunnit åtminstone någon spridning, vill man söka i det jemförelsevis stora antal andaktsböcker, som vid den tiden funnos, äfvensom i en mängd lefnadsbeskrifningar öfver missionärer och helgon, i postillor och älven öfversättningar af delar af bibeln. Större delen af dessa böcker, äfvensom sådana af mera vetenskapligt innehåll, funnos hufvudsakligen förvarade i klostren, där de visserligen icke alltid voro så lätt tillgängliga. De värdefullaste voro nämligen med jernkedjor och lås fästa vid väggarna och kunde således icke få läsas af andra än dem, till hvilka priorn lemnade nycklarna. Det största biblioteket i riket ansågs vara Visby franciskanerbibliotek, som lär ha bestått af 2,000 band. I Vadstena kloster sades böckerna på Gustaf Vasas tid vara »oräkneliga».
Hålla vi oss till hvad man nu för tiden menar med folkundervisning, så torde man utan risk kunna påstå, atl någon sådan icke fans i vårt land under medeltiden och den första reformationstiden. De magtegande af verlds-liga ståndet vårdade sig icke därom, knappast för egen räkning. Vid kammarverket fans ännu år 1538 ingen, som kunde räkna, hvarför konungen icke sällan fick inskrifva utländska män. Hans egna ståthållare kunde ofta icke läsa utan måste hålla en särskild person för all läsa och besvara konungens bref.
Gustaf Vasa ifrade mycket för folkets upplysning. Han ville, att allmogens män skulle »inbemta förståndsbildning, så att de skulle blifva sanna fosterlandsvänner och undersåtar . Sjelf var han i detta hänseende kanske sitt lands bäste och flitigaste skolmästare. Han uppsökte gerna allmogen vid marknader och andra tillfällen samt gaf dem i sina samtal många lärdomar så i andliga som verldsliga ämnen. Bönderna hörde honom också gerna, då de snart märkte, att de hade verklig nytta af sin konungs lärdomar. Sjelf var han lifligt öfvertygad om, att den kostnad, som nedlägges på folkupplysning och folkbildning, äfven kommer staten ocb det allmänna till nytta. Han insåg emellertid, att ingenting kunde i större skala vinnas utan presternas hjelp och medverkan, hvarför också hans och de första reformatorernas förnämsta sträfvan gick ut på att höja prestbildningen. Ville man vinna några varaktigare framsteg, måste presten tillika blifva barnalärare. Man hade visserligen utgått från den tanken, att han skulle undervisa föräldrarne, samt att dessa sedan i sin ordning skulle taga barnaundervisningen om hand. Häri låg nog en vacker tanke, som icke heller varit främmande för senare tider. Undervisning och uppfostran skulle gå hand i hand; barnen skulle genom mor och far få sina första intryck af Gud och hans ord. Men man fann snart, att icke mycket vans på detta sätt. Nödiga förutsättningar för lärarekallet
Källa: Project Runeberg ·