Sida 344
XXVII. Folkskoleväsendet, af C. G. Bergman
saknades i allmänhet hos föräldrarne, hvarjemte omsorgen om det dagliga lifvets behof upptog deras tid. För öfrigt stalde reformatorerna stora kraf på föräldrarne. Det är deras oafvisliga pligt», säger Luther, »att dana barnen till goda och nyttiga medlemmar af kyrkan och staten. Försumma de detta, synes öfverheten hafva icke blott befogenhet utan rent af skyldighet att tvinga dem alt hålla barnen i skolan. Kan öfverheten tvinga undersåtarne att draga i härnad mot yttre fiender, då bör den väl med än större fog kunna göra det, då fienderna äro själens: djefvulen och synden.»
Här hafva vi ett i femtonhundratalets förra hälft framlagdt program, som sedan behöft århundraden att mogna och förverkligas. Här uttalas för-äldrarnes ]>1 igt att väl uppfostra sina barn, här framhålles skolan som hjelp åt föräldrarne samt staten som högste uppsyningsman och vårdare af det hela med rätt och magt att tvinga de motspänstige att fullgöra sin skyldighet — alltså lag om skolpligt.
Framstegen blefvo dock i vårt land icke stora. Hvad som vunnits genom reformatorerna och Gustaf Vasa gick åter förloradt under Johan 111:s och den katolska reaktionens tid; och Gustaf Adolfs ansträngningar för folkupplysningens sak neutraliserades till stor del af 1600-talets många och dyra krig. Några för hela landet gemensamma föreskrifter eller lagbud i detta afseende funnos icke före år 1686. Det var vanligen biskoparne, som, hvar och en inom sitt stift, verkade för folkupplysningen och inrättande af skolor. Skolbildningen och förmågan att läsa voro därför mycket olika i de olika landsdelarna, beroende på biskopens större eller mindre nit och energi. Märkligast bland dessa var Vesteråsbiskopen Johannes lindbeck, hvarför också hans stift under långa tider i detta hänseende stod långt framom öfriga landsdelar. Äbobiskopen Gezelius kan ställas vid sidan af lindbeck. Genom sin methodus informandi sökte han införa metod i undervisningen, hvilket likväl icke var så synnerligen lätt, då llerlalel bland lärarne utgjordes af mer eller mindre okunniga klockare. Visserligen ålades kyrkoherdarne att skaffa bort de okunnige klockarne, men det var ej sä lätt att ersätta dem med kunniga sådana.
Med inrättande af folkskolor gick det älven trögt, oaktadt mycket nit hos liere biskopar. Fasta folkskolor funnos, så vidt man känner, endast ett tjugutal vid 1600-talets slut. De äldsta förskrefvo sig från förra delen af Gustaf Adolfs regeringstid. Några voro inrättade af enskilda personer. De ambulatoriska skolornas antal var betydligt större, de Ilesta i Vesterås stift. Ganska egendomligt är, all de under Karl XI:s lid så ryktbara hexeri- och trolldoms-förvillelserna i ej ringa man bidrogo till befordrande af läsfärdighet och kristen-
Källa: Project Runeberg ·