Sida 646
XXXVIII. Den svenska glasindustrien, af Josua H. Kjellgren
Emellertid anlände år 1676 till Stockholm en italienare, som sedermera visade sig vara en simpel tiggarmunk, men nu under det falska namnet Giacomo Guagnini utgaf sig vara markis och i besittning af glasmakeriets allra hemligaste konster. Historien om den mannen är lärorik därför, att den visar, hurusom det då, liksom nu, gick för sig att med fagert tal locka penningar ur lättroget folks fickor.
Genom lifliga förespeglingar af den lysande vinst, som skulle uppstå genom tillverkning inom landet med svenska materialier af finare kristallglas, fönster- och spegelglas, samt genom proftillverkning af kristallmassa, den han lyckades framställa med hjelp af två medföljande utländingar, förmådde han för saken intressera ett antal af den tidens mest förmögna och inflytelserika stormän. Så anlades i Stockholm ett andra glasbruk, dit man dels från Jung lockade hans bästa arbetare och dels från England införskref några italienare, hvilka där idkade konsten. Som emellertid markisen, när det blef fråga om glasverkets drift, visade sig vara lika okunnig om konstens hemligheter som intressenterna sjelfva, kom den hufvudsakliga tillverkningen att inskränka sig till enklare hushållsglas, hvaremot af det utlofvade fönster- och spegelglaset ingenting blef synligt.
Slutligen, efter två års förlopp, då markisen gjort ända på de betydande summor, som blifvit honom anförtrodda, rymde han från riket, lemnande verket skuldsatt och i nära oanvändbart skick. Det utarrenderades då till ett konsortium, i spetsen för hvilket stod direktören Baltzar Grill, som med outtröttlig energi och dryga kostnader under den fyraåriga arrendetiden försatte det i skick och bragte tillverkningen till en öfver förväntan hög ståndpunkt. Efter arrendetidens slut återtogs bruksdriften af intressenterna, men leddes fortfarande med lika framgång af Grill till dennes död, 1697.
Genom inrättningen af detta bruk, som först låg i närheten af Klara kyrka, men sedan, såsom eldfarligt, flyttades till den aflägsnare Kungsholmen, beröfvades det jungska bruket, hvars arbetare på ett skamligt sätt genom fagra löften värfvades till det nya, möjligheten all existera i Stockholm, ett sätt, som för öfrigt sorgligt nog älven i våra tider tillämpas af glasfabrikanter, hvilka, sjelfva i saknad af fackkunskap och oförmögna att inöfva arbetare, illojalt värfva sådana från andra bruk och sålunda på ett bekvämt sätt skörda frukten af annans arbete. Bruket flyttades därför af anläggarens son Gustaf Johan Jung till Nystad i Finland, där det, med »unga svenska och finska pojkar», som Jung upplärt i yrket, hvilket han sjelf studerat i Italien och Frankrike, drefs till år 1685, då det förstördes genom vådeld.
Del nya glasbruket i Stockholm fortlefde däremot på Kungsholmen ända till är 1815, till en början under skydd af sina förnäma och mägtiga intres-
Källa: Project Runeberg ·