Sida 683
XL. Textilindustrien, af Gustaf Sellergren
landet tillverka åtminstone sådana finare vålnader, hvilkas framställning lnif-vudsakligen beror på yrkesskicklighet, utan all så stora extra kostnader för specialmaskiner m. m. behöfde komma hindrande emellan. Tänker man exempelvis på alla dessa finare kamulls- eller halfsidentyger lill damkostymer, vare sig lärftartade, såsom orleans, krepp, yllemuslin, barége m. 11., eller kyp-rade, såsom merinos, tibet, paramatta o. d., så synes det nästan, som om äfven dessa vålnader borde kunna med framgång tillverkas bos oss. Samma förhållande gäller de finare slagen af bomulls- och linneväfnader, battist, kam-brik, musslin, Iinon, tarlatan och andra damernas speciela favorittyger till sommarkostymer. Man kunde utsträcka frågan ännu längre: månne ej sam-metsväfnader, finare mattväfnader och tyllväfnader till gardiner och spetsar skulle kunna hos oss tillverkas i någon afsevärd grad, hvilket icke nu är fallet? Äfven frågan om en förädling af vår inhemska ull till kvalitetsväfnader, herrkostymtvger m. m. står i samband härmed. En vigtig faktor här vid lag tillkommer, nämligen den, all denna industri är genom lagstiftning jemförelsevis väl omhuldad, hvilken omständighet dock småningom kan åstadkomma en säkerhet, som möjligen blefve farlig för utvecklingen. Det vore naturligtvis otänkbart att tillhandahålla årliga, med modet vexlande mönster, men man skulle kanhända såväl i sidenbranschen (hvilken å utställningen spelade en underordnad rol vid sidan af den ryska) som i halfsiden- och kamgarnsbranschen kunna tillverka åtminstone de mönster, som hvarje år återkomma i de utländska prof böckerna och som sålunda torde vara i en mera stabil smak.
Af hvilken betydelse denna industri är för vårt land, framgår bland annat af det faktum, att år 1897 producerades för icke mindre än 107 mill. kr. garn, väliiader och manufakturvaror af spånadsämnen.
1. Ullgarn och väfnacler däraf.
Nagra historiska uppgifter om var inhemska ullkultur.
Den egentliga förädlingen af vårt inhemska får, som tillhör vanlig landt-ras, inträdde först efter år 1715, då Jonas Alströmer började sina försök med naturaliserandet af utländska fårraser i Sverige. Härom yttrar brodern Claes Alströmer i ett tal inlor Kongl. vetenskapsakademien 1770 följande:
»Försöken lyckades så, att ibland dem, som äro oss allra Ijenligast, icke allenast de engelska fåren allt ifrån år 1715, de spanska ifrån år 1723 och de eiderstädtska från 172(3, utan ock de kostbara kamelhårsgetterna, som i Maj månad 1742 inkommo, utan afseende pä ombytet af Nordens köld mot Natoliens hetta, alla haft under vederbörlig skötsel ganska god trefnad här i landet.» Han slutar sitt tal sålunda:
Källa: Project Runeberg ·