Sida 107
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
Mamsell Emma.
land vänligare hågkomster från min ynglingatid glänser stundom fram bilden af en qvinna, ungefär tio år äldre än jag, då jag först såg henne. Dotter till en kamrer i riksbanken, hade hon tidigt förlorat sina föräldrar; men en årlig pension af ungefär 200 rdr satte henne i tillfälle att, jemte hvad hon kunde förtjena genom undervisning i ritning, föra ett oberoende lif. Hon kallades mamsell Emma, hade en välbildad gestalt och ett mildt intagande ansigte. Första gången jag såg henne hörde jag henne vid pianot, ty hon var äfven något hemma deri, sjunga den på sin tid mycket sjungna visan om »Hjertats kamrar», och jag erinrar mig lifligt dessa verser:
»En kammare har mamma ensam,
Den andra bor min tant uti,
Den tredje är för fler gemensam,
Der, mina vänner, der bon I.
Men kära flickor, nog förstån I Jag också liar ett kabinett.
Men hvem bor der? Jo, gissa fån I.
Ni gissen ändå aldrig rätt.»
Mamsell Emma sjöng dessa verser med så mycket behag och naiveté, att hon samma afton måste sjunga om dem flere gånger, isynnerhet den sista af den nu citerade. Vi antogo för bestämdt, att någon måste finnas i kabinettet af hennes eget hjerta och voro alla nyfikna att veta, hvem hennes kabinettskammarherre kunde vara. Jag hörde frun-timmerna gissa på en hel hop och till och med bry mamsell Emma för en och annan. Men hon förklarade, att
Källa: Project Runeberg ·
