Sida 108
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
kabinettet ännu var fullkomligt tomt, men under ett småleende, liksom ville hon låta påskina, att det icke vore så alldeles fritt ändå. Men det ena året följde på det andra, ulan att man såg eller hörde af någon förändring med hennes egen hjertelokal. Hon hade icke mer någon mamma eller tant, så att deras kamrar stodo lediga, så framt icke äfven de upptagits af vänner, bara vänner. Men aldrig hörde man, att någon gått in i det lilla kabinettet, eller att dörren någonsin öppnats, och det var icke gerna möjligt, att någon kunde dväljas i ett ram som aldrig vädrades, ingen utom hoppet, det enda som kan lefva utan sol och luft.
»Det är obegripligt, att en så god och söt flicka inte blir gift,» hörde jag många säga.
»Hon har ju ingenting, den stackars flickan!» hörde man nästan lika ofta svaras; »bara tvåhundra riksdaler om året, och det räcker ju knappast till kläder och skor.»
Man har då ingenting, fast man är god och söt och fast man har ett godt och kärleksfullt hjerta 1 Men så sjmes det verkligen. Det fordras till hjertat äfven en koja, men en koja med minst 4 ä 5 rum utom kök och nödiga uthus, och det får man ej för 200 rdr, och illa står det verkligen till i samhället, att man oftast mer ser på kojan än på hjertat, fast man kanske sjelf ej är värd ens så mycket som hyran för en vindskupa fyra trappor upp.
Till råga på olyckan kunde man verkligen sätta i fråga, huruvida mamsell Emma hade dessa 200 rdr, ty i händelse hon gifte sig, förlorade hon sin pension. Det gällde således en uppoffring å hennes sida. Det var då att välja mellan en man och 200 rdr. Skulle hon stanna i qvalet? Det är svårt att säga, när man icke bestämdt vet, om hon varit i valet. Dock ville det af åtskilliga tecken synas, som hon ändå verkligen varit det.
Så t. ex. infann hon sig en dag bland sina vänner djupt sorgklädd och med ett ovanligt allvarsamt och tankfullt utseende. Hon var då redan tjugufem år.
»Hvem i guds namn sörjer mamsell Emma?» frågades från alla sidor; »en nära slägting förmodligen? Men vi ha ju hört, att mamsell Emma på mycket länge icke haft någon slägting i lifvet.»
»Det finns väl andra än slägtingar man kan sörja,» svarade mamsell Emma med en viss betydelsefull blick och en ännu betydelsefullare suck.
Källa: Project Runeberg ·
