Berättelser 4. Bilder ur verkligheten. Del 4. Strödda anteckningar

»Ändå ett stycke på väg,» yttrade han till mig under samtalet om våra barndomsäfventyr, hvarvid äfven kom på tapeten hans föresats att bli general. »Jag tänkte bli löjtnant och genomgå Marieberg, trots min mångåriga skolgång hos magister Bollsten. Men det blir en lång omväg, och jag kan inte med sådana. Deremot känner jag en ginväg som .. . Vänta, vi få väl se.»

Den ginväg han tog blef först till Belgien i sällskap med tvänne andra sergeanter vid artilleriet, Hörner och Petterson. Meningen var att deltaga uti belgiska frihetskriget. Men innan de kommo till Antwerpen, var kriget slut. Hörner vände hem tillbaka, men Petterson och Ek fortsatte resan längre söderut, togo krigstjenst än i spanska och än i portugisiska arméerna och kommo följaktligen att deltaga i striderna mot Don Carlos i Spanien och Don Miguel i Portugal.

År 1841 kom Petterson åter till fäderneslandet efter att ha tjent sig upp till major i portugisisk tjenst och till öfverstlöjtnant i spansk. Utom tre ordnar och de mest hedrande vitsord från dem, under hvilka han tjenat, hade han äfven fått en pension af spanska regeringen, väl icke stor, men tillräcklig dock för. Pettersons små lefnadsbehof. Petterson besökte mig strax efter hemkomsten och hade många helsningar från Ek. Ek hade likaledes fått afsked som öfverstlöjtnant, var lika dekorerad och pensionerad som Petterson, men hade begifvit sig till Turkiet, för att der ingå i krigstjenst samt vidare avancera i graderna. Han stod följaktligen fast i sin föresats, och medgifvas bör, att vägen han valt var den ginaste. Petterson led dock mycket af sina blessyrer och lefde icke länge. Mycket grämde han sig öfver den likgiltighet, som militärbefälet här i Stockholm visade honom, och jag erinrar mig, som vore det i går, huru han på Ladugårdsgärdet, dit han och jag begifvit oss för att åse en revy med gardena, föll i raseri vid åsynen af den kungliga staben.

»Se dessa simulakrernas heroer!» ropade han; »se hur de kråma och svansa sig, fast ingen enda af dem hört kulan pipa för deras öron! Men för mig, som ändå varit med och gjort svenska namnet heder i främmande land, för mig har man icke ens så mycket som en vänlig blick. De hade kunnat låna mig en häst, så att jag åtminstone fått rida