Sida 141
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
att denna konst eller vetenskap, såsom den numera kallas, under den senaste tiden tagit jättesteg, som man icke hade någon aning om i Rousseau’s och Moliéres dagar. Jag-säger med flit »den senaste tiden», ty att det för några och trettio år sedan icke stod så särdeles väl till för ifrågavarande konst eller vetenskap, derom har jag mer än en gång haft tillfälle att öfvertyga mig.
August Granholm hette en af de skolkamrater, med hvilka bekantskapen varade äfven sedan skoltiden upphört. Son af en kamrerare vid det s. k. Jagtvarfvet å Kungsholmen, stod han särdeles högt i skolan icke allenast för sitt ovanliga minne och sin stora flit, utan ock för sitt klara förstånd, en sällsynthet vid hans ålder. Det var verkligen skada, att han icke fick fortsätta sina studier. Men redan som tertian måste han af brist på medel lemna skolan och gå in på apotek. Det är nästan att offra sig för allmänhetens välbefinnande, ty det är ett af de mest ansträngande yrken en gosse kan välja; det gäller att slita ondt i laboratorier och vaka om nätterna, detta senare den svåraste persen för ungdomen, och det kan bestämdt icke vara helsosamt att dag och natt dväljas bland så mycket medikamenter. Det synes mig som ett evigt experiment af gift och motgift. Också förefalla de flesta apotekare bleka och tidigt medfarna, några till och med underligare till sinnes än andra menniskor; man kan nästan se på en person, att han är apotekare. Detta likväl sagdt utan den ringaste släng åt ett yrke, lika hedrande som mödosamt. Utan skickliga och jag kan väl tillägga samvetsgranna expeditörer på apoteken stode det slätt till både med läkar-konst och läkare.
August Granholm var en af dessa skickliga och samvetsgranna. Han började på »Hvita björn» å Ladugårdslandet och slutade på »Hjorten» å Kungsholmen. Så ofta jag under ferierna af min studenttid vistades i Stockholm, var det väl ingen vecka då jag icke någon afton besökte honom. Jag höll då vanligtvis till i kammaren innanför expeditions-rummet, och så ofta Granholm, som stod för expeditionen, hade någon stund ledig, kom han in och språkade med mig. För öfrigt musicerade vi'tillsammans. Granholm var virtuos på guitarr, dertill sjöng han den tidens alla visor, och han sjöng dem bra, oaktadt han förstört sina tänder genom att smaka på syror.
Källa: Project Runeberg ·
