Sida 148
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
allting annat än intagande. Näsa och mun förlorade sig mellan ett par ovanligt tjocka och röda kinder. Det fanns knappast tecken till hals, och hufvudet med sitt tjocka svarta hår såg följaktligen ut, som vore det omedelbart sammanväxt med skuldran. Den stackars flickan föreföll mig vanskaplig, utan att likväl vara hvad man kallar ofärdig.
Mannen betraktade mig med ett par glanslösa ögon och tycktes ha svårt för att komma fram med hvad han hade på hjertat; men så var hans hustru desto språksammare.
»Det lär vara herrn och herrns stallbröder som nattetid skråla utanför fönsterna här och störa folk i deras bästa sömn,» började hon.
Det der var just ingen smickrande kritik öfver sång-qvartetten.
»Och,» fortfor hon, »hvad är meningen med »upp saltare och harpa», som ni gick på med minst en timme? Ska det vara en släng åt min man, som drifver ett hederligt yrke och på samma gång en släng åt den som är hans hustru och håller huset vid makt, edra spolingar, som ännu inte äro torra bakom öronen 1»
Det var ord och inga visor. I början något flat öfver denna skarpa tillrättavisning, utbrast jag snart i det lifl-gaste skratt, ty jag erinrade mig, att en af kamraterna just den föregående natten hade till final sjungit »Upp psaltare och harpa», fast på egen behaglig melodi, mer burlesk än som passade till orden, det medgifves; men att dermed icke åsyftades den ringaste anspelning på någon viss person, det är säkert.
»Vi stafva psaltare med ps och icke med bara s,» ropade jag, under bemödande att hålla mig allvarsam.
»Jojo,» yttrade ändtligen hökaren, »herrn är ljus .. . saltare och saltare, det blir just sak samma.»
»Men, mitt goda herrskap!» sade jag; »i hvad fall som helst hvad är det nu för ondt deri? Hela verlden saltar ju på maten och herrar hökare i synnerhet.»
»Nå, hur slingrar herrn sig undan harpan då?» frågade frun, gulgrön i ansigtet.
»Det kan ju inte menas någon annan än Davids, det är ju klart,» svarade jag.
»Ja, men jag heter David, jag,» upplyste mannen.
»Heter herrn David!» Utropade jag med komisk för-tviflan. »Då kan jag inte bjelpa det, det var en ryslig
Källa: Project Runeberg ·
