Sida 150
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
Jag vände mig om och varseblef hökarens dotter, som följt mig ut enkom för denna komplimang, hvaraf en del jemväl kom hela Upsala akademi till godo.
»Kom in, Potentia!» hördes i detsamma moderns skarpa röst; »hvad är det värdt att byta ord med tockna der!»
Det var första gången jag hörde namnet Potentia nämnas. Nedkommen till mig, omtalade jag för min värdinna, en beskedlig tvätterska, mitt äfventyr en trappa upp.
»Mannen är from som något af de får han saltar ned om hösten för att sälja om vintern,» yttrade tvätterskan, »och hustrun är som yxan hvarmed man hugger det i stycken; men dottern ...»
»Ar sjelfva saltet,» inföll jag, »ett riktigt litet vidunder. »
»Annars är hon den hyggligaste och förståndigaste af hela familjen,» försäkrade tvätterskan.
»Musikalisk är hon dock ej och icke mycket artig heller,» menade jag.
»Och den som en gång får henne,» fortfor tvätterskan, »han blir lycklig, ty fröken har pengar som gräs. Det hade varit något för herrn, det; det är skada att herrn stött sig med dem.»
Jag tröstade mig likväl lätt, men det förstås att jag inställde serenaderna. Några dagar derefter mötte jag lilla mamsell Potentia i porten.
»Jaså, jag är ett litet vidunder, jag?» yttrade hon, i det hon passerade förbi mig; »jag önskade jag vore ett stort, så skulle jag nog...»
Vidare hörde jag icke och var ej heller nyfiken på resten. Jag fann, att tvätterskan sqvallrat ur skolan, men det bekymrade mig föga. En vecka derefter reste jag till Upsala och hade snart glömt den nye David och hans harpa. Men så ofta mina blickar föllo på namnet Potentia i almanackan, tänkte jag på det lilla vidundret vid Holländar-gatan å norr.
Ungefär fem å sex år derefter bodde jag fyra trappor upp i ett hus vid Stadssmedjegatan och var då, liksom så många andra, en extra i verken. Det gälde att med ljus-
Källa: Project Runeberg ·
