Tillbaka Read Runeberg

Berättelser 4. Bilder ur verkligheten. Del 4. Strödda anteckningar

Originalsida 151
Originalsida 151
Originalsida 150
Originalsida 151
150–151

Sida 151

Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826

pengarne i ett halft dussin embetsverk taga sig fram i verlden. Nu äro ljuspengarne afskaffade, och himlen vete, hur det nu går till. Men som det står i visan:

»I extraman och skrifvare, som tjogtals man på bron får se!

Vår herre föder sparfvar — alltväl —

Gud vet hur ni framlarfvar — ni förstår mig väl.»

En dag under detta mitt sparflif kom upp till mig en ung man, några år äldre än jag. Han tjenstgjorde i Svea hofrätt som v. notarie, således extra liksom jag. Jag hade icke förut talt med honom, men visste, att han bodde i samma hus en trappa lägre. Hans namn var Adolf N**. Han hade hört, att en skrifvare bodde i vindsvåningen, och önskade mitt biträde såsom renskrifvare, något som jag genast åtog mig. Detta var just icke roligt, men det hörde till yrket, tyckte jag, och renderade ändå tolf skilling arket, hvilket ej var så ringa på en tid, då hvilken städad ungkarl som helst kunde för sexton skillingar få sin goda och tillräckliga middag, och det med rena serveter till på köpet, hvilket onekligen har sitt stora behag.

Från den dagen blef jag närmare bekant med Adolf N** och upptäckte snart i honom en lika ordentlig och arbetsam som kunnig och erfaren jurist, dertill med mycket humanistisk bildning. Han egde ett utsökt bibliotek, oaktadt han icke ärft en vitten och endast hade sitt arbete att lefva af. Utan att ega något utmärkande i sitt yttre, intresserade han dock genom sitt enkla och anspråkslösa väsen. Han höll sig gerna på afstånd, men den som närmade sig honom fann hans konversation lika bildad som bildande. Han var en af de mest harmoniskt utvecklade menniskor jag påträffat, en själ, der ingen sträng ljöd starkare än den andra. Det var, att jag så må uttrycka mig, intet framstående solo, men en så mycket jemnare ensemblesats, och sådana naturer äro de lyckligaste. Hos verkliga snillen finner man ofta nog mycket ojemnt; det är merendels hos dem någon sträng, som, klangfull och skön i och för sig sjelf, likväl ljuder på de öfrigas bekostnad, ett förhållande hvaraf icke sällan de sjelfva och äfven andra någon gång lida.

Det hus hvaruti vi bodde egdes af en gammal fru, enka efter en högre militär och adelsman. Vanligtvis såg

Källa: Project Runeberg ·