Sida 152
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
jag värdinnan icke oftare, än när jag gick ner för att betala hyran. Förmiddagen till en nyårsafton var jag nere med mitt qvartal, då jag inne hos hennes nåd blef varse en utomordentligt vacker ung dam, hvilken genast spände ett par stora mörkblå ögon uti mig. Men ju längre hon betraktade mig, desto mulnare blef hennes ansigte. Det är godt och väl att bli fixerad af en vacker qvinna, men på detta sätt, med en sådan effekt, finna ett moln der man väntar att finna solen, det kan just icke vara smickrande. Nyfiken att erfara orsaken till denna solförmörkelse, passade jag på, medan värdinnan gick efter sitt kontrakt, och yttrade tiil den obekanta sköna:
»Om förlåtelse 1 Det är första gången jag har den äran att se er. Jag vet inte, om jag skall säga fröken eller mamsell; men om det är första gången ni hedrar mig med er uppmärksamhet, så är den långt ifrån uppmuntrande och...»
»Hvem har också tänkt på att uppmuntra er, min herre!» af bröt mig den unga damen. »Såå,» tilläde hon efter en kort paus, med en viss triumf blandad med en viss försmädlighet; »ni känner då inte igen vidundret vid Hol-ländargatan ?»
»O himmel!» utropade jag; »skulle det. . . nej, det är inte möjligt. . . skulle det verkligen vara lilla Potentia!»
»Det är verkligen hvad det skulle vara,» svarade hon; »mamsell Potentia H**, om ni behagar, emedan detta låter mindre familjärt,» tilläde hon med fortfarande omildhet i ord och blickar.
Det föll mig alls icke in att söka, som det heter, knäppa de hårda nötter den oblida skönheten kastade emot mig. Jag bara betraktade henne och kunde svårligen tro på möjligheten af en sådan total förändring inom några få års tid. Af den otympliga fjortonåriga flickan vid Holländar-gatan återfann jag ingenting annat än de stora blå ögonen. Kinderna, förr så runda och pionröda, voro nu ovala och skära. Nu fanns det både mun och näsa, begge nära nog af idealisk form, och det fanns dertill en hals — himlen vete hvarifrån den kommit! — som sjelfva Juno kunnat afundas henne.
»Ja, i sanning, det är otroligt!» utbrast jag; »af den oformliga puppan har blifvit den graciösaste fjäril, af vidundret en gudinna. Endast blicken är sig lik, och lik sig
Källa: Project Runeberg ·
