Sida 158
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
lillfingret, försäkrande, att han hade minst fyra marskalkars blod i sina ådror, fält-, landt- eller hofmarskalkar, derom upplyste han ej. Det var således egentligen fyra veckor han lefde värdigt en så hög börd; de öfriga 48 berömde han sig af att tillhöra folket. Han hade varit god vän till Bolivar, men var mycket missnöjd med Carl Johan. Förmodligen betalade han i samma mynt han fick, det enda han också betalade.
»Vi voro litet smått sjöröfvare den tiden,» brukade han säga; »alla kaparkaptener hade sitt tillhåll på St. Barthelemy och sin nederlagsplats der. Vi sköto på dem med löst krut, för att uppfylla allan rättfärdighet, och sedan gåfvo vi oss på nåd och onåd; men onåden var renderande åtminstone för kongl. majestät, fast det var si och så med kronan. Också sade en gång en engelsk statsman till grefve Björnstjerna, som var svensk minister i England:
»Ni har en kung som är sjöröfvare.» De engelsmännen! De ha mynt för hvarje hål och ord för hvarje sak.»
Det fanns också en annan, som han var mycket ond på, och det var en qvinna, den han i sin ungdom varit bekant med och som hette Marie.
»Hon tog hela mitt möderne, den markattan!» yttrade han så ofta han var inne på det kapitlet, »och hon hade nog tagit mitt fäderne med, i fall jag haft något. Den gången fick hon åtminstone lång näsa och jag med. Det går baklänges med Sveriges adel. Snart har den hvarken fäderne eller möderne, om ej på stamträden.»
»Har aldrig baron återsett Marie sedan den der tiden?» frågade jag honom vid ett sådant tillfälle.
»En gång för några år sedan träffade jag henne händelsevis vid Munkbron. Det osade bränd cikoria af henne, och hon hade en hisklig rättika i handen. Fy tusan! Jag bad henne dra för... Men hvad spelar man i afton på kungliga teatern? Sak samma, jag går aldrig dit, sedan sillstryparne börjat packa in sig sjelfva på amfiteatern.»
En middag sommaren 1842 stod han vid pumpen på Brunkebergstorg, fyllande sin vattenkarafin, då han häftigt ansattes af en gammal madam, som ropade till honom:
»Herre min Gud, hvad det var väl, att jag ändtligen träffade baron! Hela gårdagen har jag sökt baron öfver hela staden och i dag med.»
»Hvad vill ni, menniska!» ropade baronen.
Källa: Project Runeberg ·
