Sida 163
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
En brottmålshistoria.
n stor hufvudstad är ett haf, hvars djup ingen känner. Alltid finns det deri något rum fyldt af perlor eller af —• vidunder. En af mina ungdomsbekanta råkade en afton mycket illa ut i det haf som kallas Stockholm, under ett besök derstädes. Några mil derifrån hade han en betydligare landtegendom, den han sjelf skötte, ansedd landtbrukare, ehuru knappast tjugufem år gammal. Han hade, efter hvad jag äfven vill minnas, de vackraste ängarna och åkerfälten, antingen det var torra eller våta somrar, och jag hörde en gång Palm — så hette han — yttra: »För mycket sol eller för mycket regn genera mig aldrig ... En landtbrukare måste bereda sig på beggedera och i tid taga sina mått och steg deremot.» Den tiden var ännu icke det s. k. rationella jordbruket i gång eller på modet, och icke heller funnos då, mig veterligt, landthushållningssällskap, så att himlen vete hur bror Palm bar sig åt; men alltid såg det bra ut hos honom, medan det var som det kunde hos hans grannar. Men hemligheten måtte ha legat deruti, att han lade sig synnerligen vinn om ladugårdsskötseln och att han, relativt till gårdsegorna, hade dubbelt så stor ladugård som andra. Hans förnämsta kunder voro Stockholms slagtare och hökare, ty de bästa gödkalfvarna och svinen kommo från hans gård. En gång hvarje år den sista dagen i januari reste han till Stockholm för att inkassera sina fordringar för året, hvilka vanligtvis gingo till ganska höga belopp; men sällan uppehöll han sig der längre än ett dygn. Hufvudstadens nöjen och förströelser hade icke den ringaste lockelse för honom, ehuru han var ung och, vid tiden för denna berättelse, äfven ogift, hvilket bör vara svårt för en landtbrukare, vare sig med eller utan rationelt jordbruk. Deremot såg han
Källa: Project Runeberg ·
