Sida 199
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
En hertiginna i Upsala.
(JLpjn förmiddag i januari, under mitt vistande i Paris vintern 1850—51, öfvervar jag en session inom Palais de justice. Ett tryckfrihetsmål var der anhängig-gjordt mellan, å ena sidan, Charles Bonaparte, prins af Canino, en kusin till dåvarande presidenten och numera kejsaren *, samt, å andra sidan, den såsom författare bekante markis D’Arlincourt. Denne hade nemligen utgifvit en brochyr kallad »Det röda Italien», deruti han beskylde prin- ' sen af Canino för att ha varit den som under folkrörelsen i Rom 1848 riktade första kanonen mot Vatikanen. Den Bonapartiska familjen, städse färdig till hvilka dåd som helst, när egna intressen kräfde det, var icke heller det ringaste besvärad att af samma skäl helt och hållet förneka dem. Följaktligen besvärade det icke Charles Bonaparte att år 1851 förklara samma faktum för en lögn, som han likväl sjelf skrutit med år 1848.
Processen ådrog sig dock den största uppmärksamheten derigenom, att den berömde Berryer skulle uppträda som advokat för markis D’Arlincourt. Berryer, »den store försvararen at en förlorad sak», såsom Lamartine kallar honom, är alltsedan 1830 legitimisternas sjelfskrifne sakförare. Hvar helst Berryer uppträder, har han med sig sitt vanliga auditorium af den gamla franska eller s. k. legitima adeln, hvilken i sina religionsböcker har den bourbonske kron-pretendenten Henric V:s bild bredvid madonnans. Också var hela sessionssalen tidigt uppfyld af representanter för denna stolta samhällsklass, för hvilken det närvarande är
* Vi erinra, att berättelsen, liksom de flesta öfriga i denna del, är skrifven på 60-talet.
Källa: Project Runeberg ·
