Sida 218
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
Ryttmästaren med ärret.
M inopnpSj den välbekante grekiske filosofen af den cyniska skolan, yttrade följande: »Gudarne behöfva intet. Menniskan behöfver alltid något, och derför kan hon aldrig bli gud. Men ju mindre hon behöfver, desto mer liknar hon gudarne.»
Men innan jag sjelf hört något om Diogenes, hvilken, som bekant är, på ljusa dagen gick med lykta för att, såsom han sade, »söka menniskan», och som deremellan bodde i en tunna på Athens torg, lyssnade jag i min barndom till dessa ord, hvilka understundom upprepades af en person, den jag nästan dagligen under ett helt år såg i den gård der jag växte upp. Denne person kallades ryttmästaren med ärret. Han brukade äfven citera den store konungen Alexanders yttrande efter ett samtal med samme Diogenes: »Om jag icke vore Alexander, ville jag vara Diogenes», tilläggande dervid ryttmästaren för egen räkning: »Jag undrar just, hvad den macedoniske konungen skulle ha sagt om den, som mången natt icke haft så mycket som en tunna att krypa in i och ändå varit nöjd med sin lott.»
Kanske tyckte ryttmästaren med ärret, att han stod närmare gudarne, än sjelfva Diogenes ansåg sig stå. Säkert är, att han alltid visade sig belåten och glad till sinnes, ehuru han haft stora vidrigheter att kämpa med.
Han var ungefär fyrtio år då jag först såg honom. Han var lång och ståtlig till växten, men hans ansigte vanställdes af ett rysligt ärr, hvilket sträckte sig från venstra pannbenet öfver venstra ögat, som han icke mera såg med, och öfver näsan, hvilken deraf fått en djup inböjning, och slutade på högra kindbenet nära under högra ögat, som nästan alltid syntes rödt och lidande. • Han hade alltför väl
Källa: Project Runeberg ·
