Sida 228
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
till hufvudbyggnaden, blef han varse baronens betjent, som väntade för att stänga porten.
»Är magistern uppgången?» frågade han.
»Ja.»
»Nå, hvad tycker Olson om den nye informatorn?»
»Regal herre,» svarade Olson; »han gaf mig en half-kardus Gefle Vapen, när jag var uppe med hans saker, och så är han road af att fiska, för han ba’ mig skaffa bete tills i morgon.»
Porten stängdes innanför, hvarefter ryttmästaren gick upp till sina rum två trappor upp i ena gafveln. I den andra hade informatorn sina, och mellan begge dessa lokaler hvälfde sig en ovanligt rymlig vind med sina kontor. Derunder eller en trappa ned var hufvudvåningen, som beboddes af den friherrliga familjen. Bottenvåningen innehöll gäst- och domestikrum, kök och skafferier. Sjelfva hufvudbyggnaden i götisk stil hade sitt lilla torn öfver facaden, och tornet hade sitt slagur, som slog tio, när ryttmästaren trädde in till sig.
Finnande sin sängkammare rikt upplyst af månen, tände han icke ljus, utan satte sig vid fönstret, hvarifrån han hade utsigt öfver en del af trädgården, som från tre sidor omgaf byggningen, vidare öfver en stor äng, som slutligen afbröts af ett berg, på hvilket stod en ny väderqvarn, hvars kupoltak i månskenet glänste som silfver. En älskande är åtminstone så mycket astronom, att han vet, hvar man en sådan afton eller natt bör ha Venus. Men han såg henne ej, ty hon skyldes för tillfället af en af qvarnens vingar. Det behöfs icke mer än en qvarnvinge för att dölja en hel konstellation, tänkte ryttmästaren och beslöt vänta ut kärlekens stjerna.
Bäst han så satt och väntade, upptäckte han en figur, hvilken rörde sig på ängen mellan trädgården och qvarn-
Källa: Project Runeberg ·
