Sida 231
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
Han har tre stora rum att genomila, innan han finner dörren till sängkammaren; men just som han finner den, uppslås den inifrån och det med sådan kraft, att rytt-mästaren kastas åt sidan. Något hejdad af stöten, ser han dock vid det sparsamma månskenet en högväxt gestalt som flyr. Denne sätter han efter. Det bär af genom rummen, ut i farstun, utför nedersta trappan, det är en jagt på lif och död.
Men ungefär midt i halfva trappan, som är temligen lång och brant, slinta ryttmästarens nakna fötter i någonting fuktigt, och han faller baklänges, släppande dervid sin sabel, hvilken med sorglig klang glider utföre steg för steg. En stund döfvad af fallet, är han dock snart på benen igen. Han återfinner ej sin sabel, men fortsätter icke desto mindre sin jagt till dess han uppnår trappan, som leder från porten till gårdsplanen.
Men der kände han sig träffad öfver venstra ögat af ett förfärligt hugg. Det var som om millioner raketer på en gång rännt upp för hans syn. Men så var det också allt sitt ljus, beräknadt för ett helt lif, som hans ena öga på en gång släppte ut, för att sedan fyllas af evigt mörker.
Ryttmästaren dignar ned, förlorar sansen----
Det dröjde länge, mycket länge, innan den olycklige ryttmästaren återkom till medvetande. Han fann sig då sängliggande och i djupaste mörker. Han förde handen upp till sitt hufvud och kände, att hela öfre delen deraf var omlindad med bindlar. Men han hörde qvinliga röster helt nära.sig.
»Hur är det med honom i dag?» frågade en, i hvilken han igenkände sin fästmös.
»Likadant, inte en rörelse, inte en knäpp,» svarade en annan.
Den sjuke hörde en suck och derefter ljudet af någon som gick, stängande dörren efter sig.
»Kors hvad hon alltid har brådtom härifrån 1» anmärkte en tredje.
»Stackars frökenl» yttrade den förra; »hon har inte hjerta att se på den stackarn. Hon sörjer värst öfver att det skulle träffa ansigtet.»
Källa: Project Runeberg ·
