Sida 232
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
»Kom nu och säg att hon är förlofvad med den vackraste på regementet 1» svarade den andra.
Den sjuke kände ett djupt styng, mindre dock i ögat än i hjertat. Det gjorde honom ondt, att hans fästmö gått utan att närmare se till honom. Kanske anade han redan då, att banditens hugg äfven träffat någonting ömmare än ögat.
Veckor hade under tiden hunnit förflyta sedan den der hemska månskensnatten. Den natten hade gårdsfolket, som blifvit väckt af ryttmästarens pistolskott och skyndat till hjelp, funnit en okänd mansperson qvarliggande på gården blödande ur ett sår i sidan. Men den förmente informatorn, hvilken befanns vara en den tiden mycket beryktad förrymd fästningsfånge, hade den gången lyckats komma undan, utan att dock hinna fullborda sitt nattliga dåd. Den friherrliga familjen slapp med blotta förskräckelsen. Ryttmästarens sabel återfanns på landsvägen ett godt stycke från gården, och man antog, att det var med denna banditen tilldelat ryttmästaren det svåra hugget. Kastor, den trogne gårdshunden, låg i sin koja död af gift, och några dagar efter denna händelse anlände den rätte informatorn, fullkomligt frisk och sund, men icke litet bestört öfver sin förfärlige vikarie.
Småningom tillfrisknade ryttmästaren; men hans ena öga var ohjelpligen förloradt, och han suckade djupt när han första gången efter tillfrisknandet såg sig i spegeln. Men djupare suckade han, när han, fattande sin fästmös hand, märkte, huru hon alltid med rysning vände sig bort ifrån'honom. Det var då endast ansigtet, icke hjertat, som spelat hufvudrolen i hennes kärleksroman, och medeltidens riddare, som blef allt för den dam, för hvilken han kämpat och blödt, är måhända blott en saga i nya upplystare tider.
En dag föregaf ryttmästaren ett ärende och reste bort, man återkom aldrig. I stället kom till fröken Ida från honom ett bref, deruti han återgaf henne fullkomlig frihet. Han fick från henne ett svar, fullt, af saknad, äfvensom af tacksamhet för hans uppoffring; men tacksamheten tycktes större än saknaden. För mycken tacksamhet kan någon gång göra sitt eget föremåls förtviflan. Äfven baronen skickade bref, hvaruti han, erkännande sin stora skuld, tillbjöd ryttmästaren understöd, tillräckligt för hela hans framtida existens. För mängden är något bättre än intet; men en och annan
Källa: Project Runeberg ·
