Sida 233
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
finnes dock, för hvilken intet är en lindring mot något, och som ryttmästaren var af det slaget, så afslog han tillbudet. I följd af sitt lyte tvungen att taga afsked från regementet, begaf han sig till Stockholm, der han framlefde sitt lif som redan kändt är.
Vi besökte honom under hans sista sjukdom. I feber-yrseln uttalade han ord, dem endast den kunde förstå som kände hans sorgliga öde. Han talade ofta om den »stygga qvarnvingen som dolde hans lifs stjerna» o. s. v., och aldrig glömmer jag hans sista blick, blicken ur det enda ögat. Det såg icke mer lidande ut; det blänkte så rent och klart, liksom såge det ändtligen i hela dess glans den kärlekens stjernbild, som för honom doldes härnere.
Källa: Project Runeberg ·
