Sida 238
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
upp den, fann den ansenligt tjock och insåg genast, att den icke kunde tillhöra någon annan än den som nyss stod i detta hörn eller herrn i sammetspigeschen.
Vår studiosus kände sina kinder rodna till, kände dem bränna. Dock må det till hans heder nämnas, att han icke ett enda ögonblick sökte göra troligt för sig, att den som egt plånboken med flit stoppat galet för att ge den olycklige på trottoaren tillfälle att taga upp och behålla den, utan att derför behöfva tacka sin välgörare. Ett sådant drag af ädelmod och oegennytta vore väl också knappast tänkbart. Vår studiosus skyndade upp åt Drottninggatan för att få fatt i herrn med pigeschen. Han tyckte, att en person, som liknade denne, snuddade af åt venster in på Stora Vattugränd, men vid närmare påseende befanns det vara en annan. Han stannade en stund oviss om hvad han borde företaga. Slutligen tog han sitt parti och gick in på Norgrens källare vid Drottninggatan.
Källarmästaren Norgren, död för många år sedan, var ett af sin tids mest kända original. Han hade varit rik, men genom sin hjelpsamhet blifvit fattig. Nu sökte han att utan hjelp bli rik igen. Han hade hvarken städerska eller kypare, han städade sjelf sitt rum och var sjelf sin egen kypare. Det var icke mycket som serverades på hans källare, men hvad som serverades var alltid af bästa slag. Den kund, som för egen del reqvirerade mer än en sup eller mer än ett glas punsch, den fick snubbor af honom. Han hade gjort till samvetssak, att ingen skulle gå för mycket välbeskänkt från hans källare, och den som kom rusig dit blef formligen utvisad. Man skall vara ett original till källarmästare för att tro sig på det sättet kunna bli en rik man.
Emellertid var Norgrens källare mycket besökt. Det var roligt att nojsa med den kostlige Norgren, der han sprang mellan disken och borden med sitt blåa förkläde och sina grå hår; roligt att höra honom fräsa som en katt, när man begärde en sup eller ett glas punsch för mycket, under det att alla andra källarmästare tyckte, att man aldrig kunde reqvirera nog o. s. v.
»Hvad behagas?» frågade Norgren vår studiosus, som genomgått källarsalen och tagit plats i det inre rummet.
»Allt,» svarade studenten, »ty jag har fastat hela dagen.»
Norgren mätte sin kund från topp till tå och skakade på hufvudet, hvilket betydde: den der är allt utom en hopp-gifvande ungdom.
Källa: Project Runeberg ·
