Sida 237
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
Vår studiosus hade med mycken uppmärksamhet följt herrns i pigeschen alla rörelser, ty skymningen var ännu icke djupare, än att han temligen tydligt kunde se hvad som förehades i det der hörnet. Det första han såg den främmande taga upp plånboken kände han sig genomisas af en lifvande känsla. Intet tvifvel. Den främmande var en af dessa menniskovänner, som redan på afstånd vädra behofvet och nöden samt öppna hjerta och kassa, utan att man behöfde knacka på dem. Han hade sett honom bläddra i plånboken och taga en sedel derur. För hvad ändamål allt detta, om ej för att gifva honom denna sedel, och han beredde sig på att i de vältaligaste uttryck kläda sin tacksamhet. Men så såg han sedeln stoppas i egarens egen ficka, såg den tjocka plånboken återföras till sin förra plats, och det vardt ånyo natt i hans själ. Han var då, denne herre i sammetspigeschen, icke allenast icke en menniskovän, han var dertill en hånare, som, utan afsigt att rädda, visade den olycklige en skymt af lifvet i detsamma denne invigt sig åt döden.
Var det väl värdt att ännu längre tveka i sitt val? Och för öfrigt hvarför skulle han tveka? Han hade ej ens ett kopparmynt på fickan, hade icke husrum för den stundande natten, ty jemte sina kamrater var han utkörd från den bostad de gemensamt intagit efter sin ankomst till Stockholm. Han visste dessutom, att han af de sina ansågs för ett ohjelpligen förloradt barn. Genom sin död skulle han åtminstone befria dem från den fläck, som ovilkorligen måste drabba familjerna till dem, som tagit värfning på gardet. Han hade derigenom förvärfvat sig någon rätt till de sinas medlidande; deras deltagande skulle med återskenet af en stjerna följa honom i hans våta graf. Det föreföll honom ljuft att tänka på döden. Men ett borde han göra, innan han tog sista språnget: han borde underrätta de sina derom, borde med några ord låta dem förstå, hvarför han tagit afsked af lifvet; ty om han icke gjorde det, kunde de lätteligep komma på den tanken, att han fallit i af våda, ja kanske i rusigt tillstånd, då han tvärtom led af både hunger och törst. Han hade gjort sitt inträde i verlden som en öfverdådig rucklare; han ville sluta som martyr. Så har äfven eländet sin ärelystnad.
Han beslöt gå in i en kryddbod för att skrifva dessa afskedsord och styrde genast kurs på Drottninggatan. Men vid det han strök förbi hörnet kände han någonting mjukt rulla undan för foten. En plånbok låg på gatan.^ Han tog
Källa: Project Runeberg ·
