Berättelser 4. Bilder ur verkligheten. Del 4. Strödda anteckningar

kamrater voro på väg till Fredrikshof, gick den fjerde på trottoaren åt den sidan af qvarteret Rosenbad, som vetter åt Norrström. Han vandrade fram och tillbaka, än tittande ner i strömmen, hvilken med vårens kraft och liflighet bröt sig emot bropelarne, än skådande upp mot vårhimmeln, som sammetsmjuk och skär hvälfde sig öfver hufvudstaden. Han tyckte, att begge kämpade väldigt om honom. I stunder då man känner sig mycket olycklig är man något benägen att anse sig för en högst vigtig person i den stora skapelsen, Det är som om det godas och ondas makter för tillfället icke hade annat att göra än uteslutande sysselsätta sig med ens eget öde. Man är, med ett ord, det enda tvistefröet mellan himmel och afgrund.

Den unge studenten på trottoaren beslöt afvakta solens nedgång, för att passa på medan hon var borta och då, ostörd af henne, kunna verkställa sitt förtviflade beslut att taga lifvet af sig. Han hade, som man finner, valt en annan utväg än hans tre kamrater. Men när nu solen ändtligen gått ned och skymningen inträdt och vår studiosus, numera trygg för all himmelens inblandning i saken, kastade en blick på strömmen, hvilken mörk och dof brusade under honom, så tyckte han att mörkret sade: »Hvad du inte kunde göra vid dagens ljus, det kan du gerna nu låta bli, ty inte behöfver jag taga emot understucket och försnilladt gods.» Vår studiosus skakade förvånad på hufvudet. Han hade väl aldrig kunnat föreställa sig så mycken granntyckthet hos mörkrets makter i allmänhet och hos Norrström i synnerhet.

Bäst han så stod, grubblande öfver sin oväntade upptäckt, blef han varse en herre, som tycktes komma från Gustaf Adolfs torg. Denne herre, hvilken var vår studiosus fullkomligt obekant, och det var väl icke många i hufvudstaden han kände, var klädd i ljusgrå pantalonger och kort rock eller s. k. pigesch af svart bomullssammet, hvilket plagg den tiden mycket brukades. Herrn i sammetspigeschen stannade i hörnet af Drottninggatan, tog upp ur rockfickan en plånbok och började bläddra i den.

Vår studiosus såg, att plånboken var mycket tjock, ty han hade goda ögon, och hvem har icke ögon för en tjock plånbok? Sedan den der herrn bläddrat en stund, tog han ur plånboken någonting som äfven på afstånd liknade en större gul sedel och lade den i sin ena byxficka. Derefter slog han ihop plånboken, stoppade den i samma ficka hvarur den var tagen, och gick, styrande kosan uppåt Drottninggalan.