Tillbaka Read Runeberg

Berättelser 4. Bilder ur verkligheten. Del 4. Strödda anteckningar

Originalsida 263
Originalsida 263
Originalsida 262
Originalsida 263
262–263

Sida 263

Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826

OLYCKLIG för sin skönhet.

263

deremot icke sägas 0111 frun i huset. Hennes man, hvilken ditintills icke vetat någonting bättre än sitt stall och sitt fähus, började nu visa en särdeles förkärlek för barnkammaren, och så ofta han kom från staden, hade han med sig tårtor och konfekt åt barnens guvernant. Hustrun såg den ena konfektpåsen efter den andra raka sin näsa förbi. En dag hörde hon honom beklaga sig öfver, att han i sin ungdom icke lärt annat än det välsignade åkerbruket, att han inte fått lära musik, dans m. m.

»Du är då rent af förryckt!» utbrast frun.

Patronen gjorde en grimas, men svarade ej. Hvarje dag for han till staden och dröjde der några timmar, utan att låta någon veta hvad han gjorde der. Man såg likväl på hans mystiska min, att han hade något ovanligt för sig, och man hörde honom gnola på några melodier, mer eller mindre falska.

Tidigt en morgon väcktes hustrun af ett besynnerligt ljud från gården. Hon stiger upp och öppnar sakta fönstret. Då ser hon i månskenet en kort och tjock figur, stående vid fönstret till Idas kammare, skrålande på det jemmerligaste och under det mest skorrande ljud från gitarrens strängar. Aha! Det var då derför han så ofta for till hufvudstaden! Hustrun fyller genast ett handfat med vatten, skrider in i rummet näst intill Idas, öppnar lika varsamt fönstret dertill, och just som trubaduren dernere tittar uppåt, utsträckande halsen för att få fram sitt finaste q, som det heter, hvälfver hon tvättfatet midt öfver hans hufvud.

»Uschl» klagar trubaduren och försvinner.

Så belönas kärleken för det sköna, när en hustru får utdela priset.

Följden af den olyckliga serenaden blef emellertid, att den oskyldiga Ida måste, för sämjans bibehållande inom hus, söka sig ett annat hem, och hon kom till en äldre och lugnare familj. Hos denna blef hon bekant med den, som snart blef hennes make, en ansedd embetsman vid länsstaten. Blef hon väl ändtligen lycklig då? Hennes man kunde långa stunder ligga vid hennes fot och kyssa hennes händer. Men när han gick, stängde han henne inne, låste till med dubbla lås, svartsjuk på alla och på allt — svartsjuk på solen, som brynte liljorna på Idas panna, svartsjuk på snön, som kylde rosorna på hennes kind. I nära tjugu år räckte denna lycka i kedjor, denna sällhet bakom lås och bom; och hon kunde

Källa: Project Runeberg ·