Sida 262
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
Tidigt morgonen derpå, och medan alla andra ligga i sin mer eller mindre goda sömn, stiger fröken Ida upp, knyter ihop alla sina persedlar, smyger sig med sitt knyte ur prest-gården, vandrar till staden, som lyckligtvis ligger helt nära, finner der lika lyckligt en ångb!t färdig att afgå till hufvud-staden, stiger genast ombord, kryper ner i sin hytt och visar sig knappast, förrän båten landat vid Stockholms skeppsbro. Utan bekanta och utan pengar, frågar hon sig fram och finner slutligen ett kommissionskontor, dit hon inträder för att söka någon passande tjenst. »På lön göres ej af-seende», endast på ett »hyggligt bemötande», såsom det heter i annonserna. Stackars Psyche, lika olycklig som mytens varit, och allt för sin skönhets skull! Den äldre Psyche hade dock en Amor att minnas, en Amor att söka. Den yngre Psyche hade ej det.
Under det förestånderskan på kontoret med allt mer stegradt intresse afhör den vackra flickans berättelse, afgifven med oskuldens fulla uppriktighet, inkommer på kontoret en medelålders man, kort och tjock, men med ett ansigte som bjuder förtroende, synbarligen en patron från landet. Förestånderskan skyndar genast att meddela denne hvad hon fått veta af den unga flickan, begärande hans råd. Patronen betraktar länge och väl denna ovanliga företeelse bland tjenstsökande.
»Visst var det,» sade han, »mitt egentliga ärende att städja qvinfolk för att sköta mina svin för den stundande vintern. Men jag tycker, att min hustru kunde behöfva någon hygglig person, för att hjelpa henne se till kultingarna i barnkammaren, så att har mamsell lust, så sätta vi genast i väg.»
Patronens fru blef icke litet öfverraskad vid åsynen af den nya person, mannen fört med sig hem. Men snart, liksom alla andra, betagen i den unga flickan, bjöd hon henne välkommen och bad henne stanna qvar, till dess hon kunde finna en bättre plats. Ida, lycklig att ändtligen få komma i ro, skyndade genast till »kultingarne» i barnkammaren och blef snart deras förtroligaste vän.
»Vet du,» sade frun samma afton till sin man, »när jag nyss tittade in i barnkammaren, så var det som om jag sett en himmelens engel vaka vid bädden, der våra barn slumrade så sött.»
Dagarne framflöto på det angenämaste för fröken Ida, van vid det tarfligaste lif i sin faders hus. Detsamma kunde
Källa: Project Runeberg ·
