Berättelser 4. Bilder ur verkligheten. Del 4. Strödda anteckningar

nu först sin hvita näsa. Ack, 0111 det stannat vid denna första suck!

Det dröjde icke många dagar, förrän hela prestfamiljen förmärkte en stor förändring hos den unge prestmannen. Förr vid middagsbordet, der han satt vid sin fästmös sida, hade han varit sjelfva munterheten och lyckan. Det ligger, som man vet, något af dufva i ett älskande par, och fästmannen brukade ibland mata sin fästmö, förande till hennes mun sin gaffel med t. ex. någon liten laxbit, väl ingniden med olja och ättika, men utan socker, ty man sockrar ej på lax i Norrland, och ej heller behöfves det, emedan allt var ljuft som kom ifrån honom. Nu deremot satt han tyst och tankspridd långa stunder, sneglande alltför ofta åt den sidan, der tjuserskan från södern satt. Någon gång sprittande till, när han märkte sin fästmös oro, sökte han tota till på gamla viset och förde sin gaffel till hennes mun. Men inte så mycket som ett laxfjäll satt på gaffeln, och esomoftast riktades den till verklig fara för den huldas ögon. En gång trodde han sig kunna försona allt, när han i sin tankspriddhet förde till sin fästmös mun en ofantlig potatis, oskalad, växt på lerjord, faslig att åse. Men då uppgaf fästmön ett konvulsiviskt skratt och dånade. Man kan dåna för mindre.

Men värst var dock hvad som skedde i kyrkan den söndagen, då det predikades »om det stora fiskafånget». Sofie satt bredvid fröken Ida, begge lyssnande till predikanten, som sökte göra sitt bästa. Sofie var dock ingenting mindre än andäktig. Svartsjukans onda ande skyr icke ens för Guds hus. Hennes blickar ila oupphörligen mellan Ida, som sitter bredvid, och fästmannen, som står i predikstolen. Ju mer hon betraktar predikanten, desto mera finner hon hans utseende förändradt. Hans ansigte är liksom förklaradt, och den röda näsan finnes ej mer.

»Ah!» utbrister hon slutligen; »han har sminkat sig, han har kritat sin näsa!»

»Ve mig olyckliga!» tillägger hon strax derpå; »aldrig har han gjort detta för mig, den röda är god nog åt mig! Det är endast för henne, för henne han kritar sin näsa!»

Den arma Sofie faller i nya konvulsioner. Det blir en förfärlig uppståndelse. Sofie bäres in i sakristian. Hon ligger länge sanslös, oaktadt bondgummorna föra till hennes näsa nypor af rifven pepparrot, något som de alltid bruka ha med sig, för att icke sitta med torra ögon i kyrkan.