Sida 260
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
passion tillväxte, och det så mycket våldsammare som fröken Ida, vis af skadan, bemötte den unge mannen med isande köld.
»Min käre Fritz,» yttrade en dag grefvinnan till sin son, »min käre Fritz, du får inte borttoka vår lilla protegée, vår lilla fröken från knallbygden. Du glömmer, att hennes mor dansade på lina.»
»Min nådigaste fru mor,» svarade sonen, »ni glömmer, att två af våra höga förfäder dansade i galgen.»
»Det var i brydsamma, revolutionära tider, min sonl»
»Hjelper inte, min nådigaste mamma! Bättre med foten än med halsen vid linan!»
»Ingen hade mod att skjuta sig för pannan,» fortfor den unge grefven; »jag skall bli den förste, ty jag blir galen, om det fortfar så här.»
Det stod, som man hör, för lifvet. En radikalkur måste finnas, och den fanns. En dag, under det sonen var borta, framkörde en beqväm resvagn, i hvilken fröken Ida uppsteg med kassa för ett år och garderob för tio. Det bar af mot norr — hårdt nog — ända till Helsingland, till en prest-gård på landet. Venus i en prestgård på landet! Det kunde omöjligen gå bra.
På prestbostället satt en prestenka med tio barn, två nådår och en nådårspredikant. Det äldsta barnet, en tjuguårig flicka med namnet Sofie, var, det förstås, förlofvad med nådårspredikanten.
Det var en regndiger dag i juli, då fröken Idas vagn höll utanför trappan till enkeprostinnans bostad. Regnet stod som spön i backen, och när den främmande damen stigit ur vagnen, föreföll det prestfolket, som den skimrande regnbågen stigit ned på gården. Den nya Iris, med ett rekommenda-tionsbref från en prost i Skåne, mottogs med öppna armar och begapades på alla sidor. Var det verkligen en dödlig varelse man hade framför sig?
Ida betalade genast för ett helt år och utdelade frikostigt ur sin rika garderob flere presenter åt prostinnan och barnen. Sofie fick en splitterny ljusblå sidenklädning, passande för en brud. Nådårspredikanten var en ung man med blekt ansigte — nådårspredikanter äro alltid bleka •— men denne hade förra vintern kylt näsan på sig, så att den åtminstone var röd. Han fick en stor sjöskumspipa med silfverbeslag; men under det han speglade sig i det blanka beslaget, trängde en suck genom hans läppar. Måhända saknade han
Källa: Project Runeberg ·
