Sida 259
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
och ingen syster i kärlek. Solen måste bort, om stjernorna skulle kunna lysa, och en vacker dag blef Ida nedsänd till Skåne, till en högadlig familj, något slägt med öfverstens och som länge önskat sig ett slags sällskapsdam med någorlunda börd och bildning.
Fröken Ida blef lika hjertligt välkomnad på det skånska fideikommisset som hon var, när hon gjorde sitt inträde på öfverstebostället. Det grefliga herrskapet, något till åren, kände sig på det angenämaste öfverraskadt och uppfriskadt af så mycken ungdom och skönhet. Det var, som om kärleksgudinnan sjelf hade kört in på borggården i sin gyllene vagn, omgifven af hvita dufvors flock, omfladdrad af myriader guld-vingade fjärilar, omtonad af luftens alla sångarskaror, och utan ringaste aktning för de svarta örnarna, som öfver slottsporten uppehöllo det grefliga vapnet. Iion gick så godt som hand ur hand mellan grefven och grefvinnan, hvilka aldrig nog kunde prisa sig lyckliga att i sitt hus få emottaga så många behag, parade med en anspråkslöshet utan like.
Jublet blef icke mindre, när den unge grefven, ende sonen, fideikommissarien och husarlöjtnanten, inträdde i förmaket. Ida hade redan af den äldre grefven och hans gref-vinna blifvit tillsagd att hädanefter endast kalla dem »min älskade onkel» och »min älskade tant», och allt detta var lika ljuft att höra som det gick lätt att säga. Men när den unge grefven, blossande af hänryckning och slutande Idas begge händer i sina, bad att få kalla henne »min älskade kusin» och att så af henne bli kallad tillbaka, då föll en droppe malört i det gamla herrskapets bägare, och på föräldrarnas panna uppsteg ett moln. Det blef, tyvärr, icke den enda droppen och följaktligen icke heller det enda molnet.
Var det Venus som kommit, så hade hennes son Amor bestämdt rest förbud och redan träffat sitt mål. Den unge grefven blef vid första ögonkastet dödligen förälskad, och från den stunden var han sig icke mera lik. Förr sof han tre fjerdedelar af dagen; nu fick han på hela dygnet ej en blund i sina ögon. Förr var jagt hans hufvudsysselsättning och kortraffel hans hufvudnöje; nu slängde han bössan i vrån och korten på elden — idel olycksbådande tecken, som icke undgingo de bekymrade föräldrarna. Dessa, som tagit för gifvet att sonen, i likhet med många andra af skånska högadeln, skulle gifta sig med någon högförnäm och stenrik engelska, sågo med fasa, hur dag från dag sonens olyckliga
Källa: Project Runeberg ·
