Sida 258
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
varit ungdomsvän till den aflidne och lofvat att, vid kaptenens frånfälle, taga vård om dennes enda efterlefvande barn, en dotter, åt hvilken öfversten dessutom stått fadder. Öfversten, som bodde i en annan provins och icke på sju år sett sin gamle kamrat, blef icke litet storögd, när han såg framför sig en sjuttonårig flicka, bländande skön, lik dagen, när den är som klarast. Bilden är gammal, men jag vet ingen bättre. Det var modern lifslefvande, sådan den gamle öfversten ännu erinrade sig henne, men blyg, mild, medveten endast af sin första djupa sorg. De stora högblå ögonen, det enda som påminde om fadern, voro fyllda af tårar, som perlade utför kinden, dröjde en stund i den lilla gropen der, till dess de, öfverstigande rosenbädden, banade sig en ny stig genom nya rosor.
Öfversten förde hem med sig fröken Ida — så hette den faderlösa — och presenterade henne för sin fru och sina begge döttrar, dessa ungefär jemnåriga med Ida. Man kunde icke »se sig mätt på den gudomligt söta flickan», hette det hela den första dagen. Men innan den andra försvunnit, hade man redan fått sitt lystmäte. Det var nämligen den dagen en större bjudning hos öfversten. Officerare vid hans regemente, jemte en mängd andra af ortens ståndspersoner, hade infunnit sig. Både gamla och unga stodo liksom gripna af förtrollning vid åsynen af den ovanliga skönhet, som så tvärt fallit öfver dem från skyn. Öfverstinnan såg snart med illa dold harm sina döttrar helt och hållet träda i bakgrunden. De unga kavaljererna hade visserligen för dem sina vanliga hvardagsartigheter; men de ömma blickarne, de halfqväfda suckarna, själarnas helgdagsspråk, tillhörde uteslutande den fattiga fröken från Vestergötland. Det är ej bekant, om någon af de många tillbedjarne väckte något djupare tycke hos den unga flickan, ty vanligtvis är en fattig flickas hjerta som en svamp, svällande ut vid minsta droppe af deltagande. Men Ida, tillbakadragen i sitt sätt och ganska väl uppfattande sin beroende ställning i huset, sökte oupphörligen skuggan. Men hvar finns en vrå nog mörk för att dölja öfverjordiska behag! Den qvardröjande purpurglansen i vestern visar nog hvar solen gömt sig.
Samma uppträde förnyades, så ofta det var främmande i huset eller när det var bjudning hos andra. Öfverstinnan blef för hvarje dag allt buttrare. Nådig är ingen mor, som har döttrar att bortgifta. Och döttrarna? Ingen bror i spel
Källa: Project Runeberg ·
