Sida 257
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
Olycklig för sin skönhet.
könheten, himmelens gåfva, hvarför skrider så ofta olyckan i hennes spår? Mer än en gång har jag vågat denna fråga, och första gången med anledning af hvad jag nu går att berätta.
Hos numera framlidne öfverstlöjtnanten Gustaf Hierta såg jag en dag under riksdagen 1840—41 en gammal pensionerad officer, f. d. kapten vid ett indelt infanteriregemente. Hans namn var mig icke alldeles obekant, ty ett af regeringens organ inom pressen hade uppräknat honom bland de s. k. »skrikhalsarne» på riddarhuset, änskönt han der aldrig yttrat ett enda ord, utan endast voterat med oppositionen. Efter en stund aflägsnade sig f. d. kaptenen.
»Den stackars gubben har inte långt qvar,» yttrade jag till Hierta; »han såg för skröplig och medtagen ut.»
»Han är ändå bara sexti år,» sade Hierta; »men fattigdom och sorg bita djupare än åren. Han var dock i sin ungdom en af de grannaste officerarne i svenska armén, och han har varit gift med den vackraste qvinna jag sett och säkerligen någonsin får se. Det var en flicka från Cirkassien, lin-danserska hos den på sin tid berömde konstberidaren Cassorti. Hon var så vacker, att ingen, som en gång sett henne, vågade föra ordet mesallians på läppen.»
»Och äktenskapet var lyckligt?»
»Lyckligt, men kort. Hon dog på andra året efter dess ingående. Han sörjde, så han var nära att bli galen och. . .»
Samtalet, afbrutet af ett nytt besök, stannade för den gången dervid. Ett år derefter afled f. d. kaptenen på en enstaka gård i Vestergötland, der han under hela sin pen-sionstid varit inackorderad. Ungefär en vecka efter be-grafningen instälde sig i sterbhuset en gammal öfverste, som
Bilder ur verkligheten. IV. 17
Källa: Project Runeberg ·
