Sida 256
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
»Säg inte så, kära Hansl» inföll silfverbruden; »ty äfven den bästa hustrus bemödande blir som vatten i såll, om hon har en dålig man. Men det har, gudskelof, inte varit fallet. Aldrig har ett ondt ord fallit mellan oss under dessa tjugufem år, och vi ha uppfostrat våra barn i tukt och Herrans förmaning. Och hvad vår nya våning beträffar, så hade det väl kunnat gå af för mindre. Men barnen blefvo stora, och derför tyckte vi som så, att vi kunde bo något beqvämare för att bereda dem och oss sjelfva på gamla dagar något nöje, allra helst som vi inte äro skyldiga någon menniska ett enda öre. Vi började, min man och jag, med ett litet kök och ett verkstadsrum innanför köket, som inte var stort större, och se’n har det gått pö om pö. Men om alla ville börja som vi, så skulle inte så många behöfva sluta som vi ha börjat och kanske sämre ändå. Tack, vördig herr pastor, för det vackra talet, alldeles för grannt för så ringa folk som vi. Men det skall Gud veta, inte ha vi haft mycken tid för att njuta af månskenet, ty oppe med solen och i säng med den, det har varit vårt lif, och så ska det väl bli hädanefter, om Gud förlänar oss helsa och krafter.»
De störste talares vackraste tal ha icke gjort på mig ett djupare intryck än dessa få, rättframma ord, och jag hastade ut i salen, för att af fullaste hjerta och själ förena mina välönskningar med deras.
Källa: Project Runeberg ·
