Sida 265
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
med skäl säga, att hon då först hemtade andan, när hennes man uppgifvit sin.
Några år efter mannens död råkade jag detta ädla fruntimmer, åtföljdt då af tvänne fullvuxna döttrar, vackra äfven de. Ingenting hör en mor så gerna som sina barn berömmas. Men när jag talade om deras skönhet, spelade ett bittert leende på moderns mun. Hon kände nog hon af egen erfarenhet, att skönheten, ljuset lik, endast lyser för andra, medan den förtäres sjelf.
Och ändå vilja alla hellre vara den vackrare blomman, som brytes, än den fulare, som lemnas qvar på sin rot. Ingen betänker, att långt efter sedan den förra plockats sönder, står den senare ännu qvar, njutande i fred af dagens ljus och nattens daggdroppe; och när hon dör en gång, dör hon den naturliga döden.
Källa: Project Runeberg ·
