Sida 266
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
»Mon-bijou»
eller
Fem dagar i Paris.
Första dagen.
et var i Paris den i december 1851. Vid Rue Croix-des-Petits-Champs, der jag den tiden bodde, hölls en anspråkslösare restauration, der jag någon gång intog min frukost. Der serverades bland annat något, som var ovanligt för Paris, nemligen sill och potatis, och som sillen var försvarligt salt och potatisen oskalad (des pommes en chemise), så gingo svenskar understundom dit. Ändå något af fosterjorden. Nämde dag, som var en måndag, satt jag der mellan klockan tio och elfva förmiddagen. Madame Davis — så hette värdinnan — hade, som vanligt, sin plats innanför skänken och uppbar liqviden för förtäringen. Öfverallt i Frankrike är det qvinnan som har hand' om kassan. Madame Davis var en medelålders fru med behagligt yttre, men något för korpulent, en olycka som parisiskan är mycket känslig för. Näst kopporna, fransyskans Waterloo, är det ingenting som så besvärar henne som för mycket fot eller för mycket mage. Tyskorna äro på långt när icke så nogräknade.
»Mon-bijou», madame Davis’ dotter, passade upp. Så måtte den galliska flickan ha sett ut, innan romarne er-öfrade landet. Åtminstone såg man tydligt, att frankerna icke haft någon del i den ras hon tillhörde. Håret svart och rikt, pannan något låg, mun och fot underbart små, ögonen stora och svarta, den täckaste lilla oppnäsa, hela gestalten lif och smidighet. Hon såg ut, som man kunde stoppa henne
Källa: Project Runeberg ·
