Sida 267
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
i västfickan. Också kallades hon »Mon-bijou» af sin mor. Hon hette egentligen Babette, men ingen kallade henne så. Alla ropade på »Mon-bijou». Det är något sällsynt i Paris, att flickor passa upp i restauranterna, och madame Davis hörde till undantagen. Men »Mon-bijou» skulle för allt i verlden icke ha passat upp på något annat ställe än sin mors.
»Mon-bijou» var outsägligt liflig och vacker den dagen. Det var som hade hon haft vingar på fotterna, och hennes ansigte var genomskinligt som en transparent. På hvarje muskel dansade gracer, ur hvarje por tittade en kupidon. Jag tänkte ovilkorligen på Thorwaldsens verldsbekanta basrelief i marmor: Buren med amorinerma, som trängas inom sitt fängelse, arbetande för att komma ut och stickande fram mellan gallren än en arm, än ett ben, än spetsen af en vinge. Men mest sylfidisk var »Mon-bijou» och mest strålande hennes ansigte, så ofta hon närmade sig bordet närmast mitt. Vid detta satt en ung vacker karl i arbetskläder, men dessa mycket fina och med en viss smak i snitten. När han reste sig för att gå, såg jag, att det var en ovanligt högväxt gestalt. Fransmännen äro i allmänhet småväxta. De längre finner man för det mesta på kavalleri-och artilleriregementena, de längsta och starkaste vid det ridande gendarmeriet och bland sergents de ville. Det är idel resar som i trekantig hatt och lång värja smyga utefter gatorna med roffågelns ögon och klor. Men de små äro inga dufungar. De små kunna sluka de stora. Det har man sett flere gånger och torde väl få se det ännu en gång.
»Mon-bijou» följde den ståtlige arbetaren till dörren. Der stodo de en stund med händer och blickar i hvarandras. Derefter aflägsnade han sig. »Mon-bijou’s» ansigte glänste icke mer såsom nyss. Ljuset bakom transparenten var försvunnet.
»Hvem var den långa vackra karlen?» frågade jag madame Davis, sedan jag betalt mitt vanliga halffrancsstycke för frukosten.
»Det var monsieur Felix Damien, förste arbetare på den stora hattfabriken vid Rue Richelieu,» svarade madame Davis; »han är min dotters trolofvade. Nästa fredag vigas de i S:t Madeleine. Det är bara fyra dagar till dess, men Felix tycker att det är som fyra år.»
»För mig är det som fyra evigheter,» sade »Mon-bijou».
Källa: Project Runeberg ·
