Sida 268
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
Ungefär en timme derefter var jag vid Rue d’Anjou-S:t-Honoré och uppe i det hus, der grefve Löwenhjelm, den vänlige excellensen, då residerade. När jag kom in i det
rum, der han vanligtvis brukade ta emot, fann jag honom stående med ryggen mot marmorspiseln, hvari en brasa flammade. Han mottog mig, liksom öfriga landsmän, med mycken välvilja, nickade gladt och språkade med vanlig liflighet. Jag förstod icke hvad han sade, men begrep snart orsaken. På ett bord nära spiseln lågo hans begge tandrader. Jag kunde icke betrakta dem utan att erinra mig, att det var just dessa som en gång jagat på dörren den stora skådespelerskan mademoiselle Rachel.
De utländska diplomaterna i Paris hade en dag på en finare middag inbjudit de förnämsta artisterna från Théåtre francais. Mademoiselle Rachel hade sin plats till höger om Löwenhjelm. Under deserten och just som blanc-manger skulle serveras tog Löwenhjelm för mer beqvämlighets skull sina begge tandrader ur munnen och lade dem bredvid sig på bordsduken. Rachel reste sig genast från bordet.
»Herrar diplomaters behag behaga inte mig,» sade hon och hastade sin väg, lemnande deserten och diplomatien åt deras öde.
Excellensen stirrade på mig en stund, synbarligen förvånad öfver att jag icke svarade honom. Men ändtligen sjelf fattande orsaken till min tystnad, skyndade han till bordet och fullbordade raskt sin toalett.
»När en menniska vid mina år talar utan tand för tunga,» skämtade han, »så blir det tungusiska af. Men det
Källa: Project Runeberg ·
