Berättelser 4. Bilder ur verkligheten. Del 4. Strödda anteckningar

Damernas toaletter voro, det förstås, granna och dyrbara. Det var visst ingen brist på skönhet och behag, men det var öfverflöd på smink och briljanter. Många damer buro på högt upplagdt hår riktiga kronor eller diadem af juveler. En fulländad skönhet fanns der dock, en ung spanska med ljusrödt hår och svarta ögon. Spaniens sol har sina infall. Bland denna talrika samling funnos måhända de som redan sågo kejsarkronan på Napoleons hufvud; men jag tviflar på, att någon såg den på henne med ljusröda håret och svarta ögonen. Den kom dock dit en gång. Jag tviflar äfven på att han sjelf ännu hade någon aning derom, han, mannen med de korta benen, den grågula hyn, de halfslutna ögonen, den långa näsan med de lika långt utskjutande mustascherna och den der munnen med stereotypleendet, kallt och isande som solglimten en februaridag i norden.

Han, och det var presidenten sjelf, gick några hvarf kring festsalen, ledande, såsom vanligt, vid armen sin kusin prinsessan Mathilde, Jeromes dotter och gemål till furst Demidoff, men hvilken icke fick komma till Paris, när gemålen var der. Prinsessan Mathilde hade redan då något af en matronas figur, ståtlig nog, dock mest beundrad för sitt halsband med juveler tjocka som en tumsände. En stund stod jag helt nära dem, och det var vid buffeten eller rummet der förfriskningar intogos och der champagne tömdes omåttligt och tryffelpastej slukades glupskt, isynnerhet af de unga militärerna. Om jag varit klarseende, hade jag genast då kunnat sluta till den andra rätten, som var Frankrikes frihet, nedsköljd af dess söners blod.

Presidenten och hans kusin drucko te. Det var första och sista gången jag såg sfinxen öppna mun; jag såg honom till och med blåsa på tekoppen. Det fanns då något som var för hett för honom, något som han fruktade att bränna sig på. Klockan elfva var han försvunnen, men prinsessan Mathilde gjorde ännu en stund les honneurs. Klockan half tolf uppspelades till final en vild galopp. Det vimlade för mina ögon af epåletter och balcoiffurer, af röda byxor och hvit sidensars. Golfvet gungade, murarna skälfde. Jag kände mig underlig till mods, men anade ej att det var sabelväldet som, omarmande »la belle France», redan dansade bort med henne.