Sida 71
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
först ha den artigheten att taga afsked. Men jag tycker inte om öfverraskningar.»
Finska fröken sade sannt. Hon ville öfverraska sjelf, och den gången gjorde hon det så, att Olsson på en god stund icke kom sig för att säga ett ord. Han bara betraktade den unga damen, som satt med ena armbågen stödd mot bordet och hufvudet hvilande mot handen. Hon syntes något blekare än vanligt, och hennes blick sänkte sig något mot golfvet. Men en trotsig beslutsamhet lägrade sig kring hennes mun.
»Jag har alls ingenting mot ert yrke, kära Olsson,» började hon ånyo, »men rätt mycket mot militärståndet. Och ändå måste ni bli militär. Det är dumt, jag vet det, men . . . Nog af, ni måste gå in på något regemente, lika godt hvilket, bara ni får officersfullmakt, och det bör inte bli svårt för er. Jag har hört, att det skall gå lättast på Lif-beväringen; men det är detsamma, blott det blir något af och sker fort. Jag önskar det, jag vill det, och ni är för diskret att fråga mig hvarför. . . Han skulle nog veta det ändå, om han vore lika skarpsynt som vacker,» tilläde hon, men naturligtvis blott för sig sjelf.
Olsson var skarpsyntare än fröken Lilli trodde, och man skulle väl ochså vara starrblind för att icke se hur det stod till, helst vår finska fröken hjelpte sjelf så bra på trafven. Den unge mannen kände en stark, men ljuf tryckning omkring hjertat, som något hämmade andedrägten. Men han hemtade sig dock snart och, ehuru ännu icke fänrik på Lifbeväringen — den tiden fanns det ännu fänrikar ■— handlade han dock redan som en försigtig general och svarade:
»Jag vet ingenting angenämare för mig i denna verlden, än att i allt kunna göra frökens vilja till min lag. Men nog blir det högst eget att taga afsked från ett yrke, som man temligen grundligt lärt sig och hvilket gifvit ett visserligen mödosamt, men hederligt och lönande arbete, och i stället välja ett annat, som, uppriktigt sagdt, går ut på att lära sig göra ingenting.»
»Hederligt och lönande arbeteI» upprepade fröken; »det förstås, hela verlden har de der orden beständigt på läpparne. Arbetets rätt och arbetets ära, de prisas af alla, men aktas af ingen. Alla prisa rågbrödet, såsom det kraftigaste och helsosammaste, men ingen finns som icke helst vill ha
Källa: Project Runeberg ·
