Sida 72
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
hvetebröd, om än aldrig så dåligt. Men nog nu derom. Ni blir militär, ni blir officer och farväl till dess!»
Dervid räckte hon honom sin hand. Han höll denna fina hvita hand i sin, hvilken, med all aktning för det vackra i arbetet, likväl icke var en af de vackraste, åtminstone hvad huden beträffade.
»Det ser ut som om ni aldrig kysst ett fruntimmer på hand,» yttrade Finska fröken, icke leende, utan skrattande; »så gör det då nu, och när ni en dag återkommer med officersfullmakten på fickan, då. . . då. . . hvartill tjenar ett omsvep, som inte ligger i min natur! ... då tillhör er denna hand och det med tillbehör, såsom det stod på räkningen jag betalte här om dagen.»
Längre fram på dagen och just som öfverstlöjtnanten ur dotterns hand emottog sin hatt, för att gå på adelssocietén, inkom betjenten med ett litet paket till sin husbonde. Öfverstlöjtnanten bröt det, men hade knappast sett på den skrifvelse, som först föll honom i ögonen, förrän han slungade den och hela paketet derjemte utåt golfvet, hvar-vid ett regn af bankosedlar, en sällsam nederbörd, slog ned öfverallt i rummet.
»Buh!» råmade öfverstlöjtnanten, »så dra nu rakt ända in i. . .»
»För all del, goda pappa!» bad fröken Lilli, läggande sin hand på hans mun; »om jag drar dit, så måste ju pappa följa med, och hur går det då med partiet på adelssocietén?»
Natten derpå voro Olssons drömmar af mera fosterländsk natur, fast Finland tog brorslotten.
En eftermiddag kort efter beväringsmötet sommaren derpå anmälde öfverstlöjtnantens betjent en visit af fänrik Olsson vid Lifbeväringen. Öfverstlöjtnanten gjorde en grimas, men dottern svarade: »Bed herr fänriken vara god och stiga in,» och fänrik Olsson steg in i full uniform, visande en gestalt, som kunnat väcka en furstes afund. Fröken Lilli såg strålande lycklig ut och kunde icke, som det heter, se sig mätt på sitt hjertas utkorade. Öfverstlöjtnanten hade deremot icke den ringaste aptit, utan skrufvade sig åt höger och venster. Det blef naturligtvis en liflig diskussion, hvarvid fröken Lilli för det mesta förde ordet.
»For jag då öfver Ålands haf för att få till måg en lång räkel till fänrik!» utbrast i sin ångest den hederlige
Källa: Project Runeberg ·
