Sida 81
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
också sjelf bestå sig respengar, görande honom likväl rättvisa för hans klokhet att icke skicka respengar förr, än han först öfvertygat sig om att Josephine ville resa o. s. v.
»Den spiken ska nog bita,» menade Josephine.
Ett par veckor derefter visade mig Josephine ett nytt bref från patronen i Bergslagen. Den unge mannen var ännu hetare, det var som hade han skrifvit vid brädden af sin masugn. I de mest rörande ordalag bad han Josephine om förlåtelse för sin obetänksamhet, hvarjemte han uttryckte sin stora förundran öfver, att en flicka i hennes samhällsställning kunde författa ett sådant bref, lika utmärkt för sina förståndiga tankar som för det städade och vackra sätt hvarpå de uttrycktes o. s. v.
»Också oförskämdt,» yttrade Josephine, »att tvifla på det en flicka i min samhällsställning, som det heter, kan tänka klokt och skrifva vackert. Ge honom dugtigt för det!» tilläde hon ifrigt; »ge honom så, att han inte glömmer det! Han skrifver inte för vackert sjelf, tycker jag, han skrifver rader så sneda och krokiga, som om han nyss kommit från skolan. Och sådant papper se’n! Jag skulle inte vilja begagna det till papiljotter.»
Det hjelpte icke, jag måste äfven sätta upp det andra brefvet. Jag gick skarpt åt brukspatronen för det privilegium på klokhet i tanke och skönhet i formen, som han endast ville medgifva den s. k. bättre samhällsställningen. Jag lät honom förstå, att det icke är på höjderna det goda och ädla företrädesvis bör sökas. Jag erinrade honom derom, att det icke blott är sillen och strömmingen man fiskar upp ur hafvets djup, utan äfven den äkta perlan. För öfrigt gafs honom gerna tillgift för hans rysliga obetänksamhet i det förra brefvet, men han ombads på det allvarligaste att icke vidare med flere skrifvelser besvära ett fruntimmer (Josephine tyckte mycket om att jag skref fruntimmer), ett fruntimmer, hvilket hade så mycket att göra som första förestånderskan (hon tyckte äfven om det) för servisen på ett af kungl. Djurgårdens förnämsta värdshus.
Josephine slog ihop händerna af förtjusning öfver allt detta, i synnerhet öfver sillen, strömmingen och äkta perlan.
»Det är som jag sjelf skrifvit det!» utropade hon.
»Så är det väl också,» medgaf jag; »jag är ju blott handsekreteraren. Jag bedyrar att många, äfven de högsta
Bilder ur verkligheten. IV. G
Källa: Project Runeberg ·
