Sida 82
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
personer i verlden, skulle stå sig slätt utan den som satte deras tankar på papperet, ja, kanske mången gång sina tankar på deras papper.»
Ånyo hade ungefär fjorton dagar förflutit, då helt oväntadt en förmiddag den vackra Josephine kom inrusande i min dåvarande bostad fyra trappor upp vid Stadssmedje-gatan. I det mest upprörda tillstånd kastade hon sig på en stol, i det hon sträckte mot mig ett bref, utan att få fram ett enda ord. Jag tog emot brefvet. Äfven detta var från den outtröttlige brukspatronen. Det var betydligt längre än de föregående, men också vida betydelsefullare. Det var, till min stora öfverraskning, ett ordentligt friarbref, på en gång passioneradt och lugnt. Den första afdelningen var älskarens, som icke har ord nog för att skildra sin ömma låga, den andra den allvarlige mannens, som vet hvad han vill och begär. Han begärde i lyckligaste fall Josephines hjerta, men i hvad fall som helst hennes hand.
»Nå?» tog ändtligen Josephine till ordet, efter att oupphörligen ha följt mig med ögonen, under det jag läste brefvet.
»Nå?» frågade jag i min ordning.
»Har jag väl något val! Bör jag inte skatta mig lycklig!» utbrast hon, darrande på rösten.
»Men älskar Josephine honom?» frågade jag; »hyser ni för honom den kärlek, som ...»
»Om jag älskar, om jag hyser kärlek!» af bröt mig häftigt Josephine. »Kärleken är ju bara ett tilltag och blir slutligen en vana, som så mycket annat, och det vet jag, att jag aldrig, aldrig kan bli otacksam, och mina pligter skall jag söka uppfylla, så sannt Gud hör mig!»
Dervid reste hon sig från stolen och gick af och an på golfvet med hopknäppta händer. Hennes kinder brunno, hennes ögon summo i tårar, hela hennes ansigte var transparent. Idel goda föresatsers rena låga hade eklärerat det. Hon var i denna stund så öfverjordiskt skön, att till och med en engel kunnat förse sig i henne.
Äfven på detta bref måste jag skrifva svaret; men det blef mig ett svårt arbete. Icke ett ord släpptes, innan Josephine gjort sina anmärkningar deremot. Än var jag för högtrafvande, än för prosaisk, ingenting ville bli riktigt bra. Det är icke heller så lätt att lägga en annans hjerta i ett bref. Svårt nog ibland att lägga sitt eget.
Källa: Project Runeberg ·
