Sida 91
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
sänkt vårt hus i sorg! Lemna oss, herre! Eller har ni ännu inte gjort tillräckligt ondt?»
Vår beskedlige Thure, ånyo förvånad, men denna gång tillika förskräckt, gick ej, ty han måste ha en förklaring, och efter många böner fick han den, och han fick bland annat veta, att dotterns fästman efter det der sammanträffandet på Norrbro blifvit helt och hållet förändrad, alldeles som när man vänder om en hand, och att följden af förändringen blifvit partiets uppslagning. Det gick med fotterna som det gick med händerna. När Thure fått veta allt detta, blef det ännu omöjligare att få honom att gå. Han stannade qvar och följde med, följde med och stannade slutligen qvar för allo. Han friade till den öfvergifna och fick hennes hand, utan att fotterna det ringaste kommo i fråga. Och för öfrigt, hvad frågade han väl efter om en qvinnas fötter voro för stora eller om hennes gång icke var sylfi-dens! Liksom han förundrat sig öfver att qvinnan var olika skapad med mannen, så förundrade han sig öfver att q vinnorna sins emellan voro så olika. Det var allt. Granskningen hos honom rörde endast ögonen, aldrig hjertat, och om, hvilket jag tviflar på, han hade någon förkärlek för små fötter, så fick han snart tillfälle att beundra dem i sina barns, och han fick slutligen mer än tillräckligt af dansande sylfider.
Vorden gift, bestämde han sig ändtligen för kammarrätten och blef en utmärkt räkenskapskarl. Han kunde vid första ögonkastet se, om siffran var för stor eller för liten, alldeles som han förr brukade se på damernas fötter. Sin vana hvad de senare beträffar bibehöll han dock fortfarande; men hans hustru log åt denna oskyldiga vurm. Hon visste nog hon, att hon i sin mans hjerta hade försteget, och att detta var stort, det vet äfven läsaren.
Källa: Project Runeberg ·
