Berättelser 4. Bilder ur verkligheten. Del 4. Strödda anteckningar

ett ondt ord från honom. Den yngre var liten till växten, häftig och bråkig mot underhafvande. Det var han som slog den stackars Pylax, och den som fick smaka samma påk, det var trädgårdsmästaren på gården. Den senares ögon gnistrade dervid som eldkol, och att det var eldkol som icke slocknade, det få vi snart erfara.

Det var ett vildt lif som då lefdes på H—lund. Främmande bittida och sent, från qväll till morgon. En och annan gång utbjödos visserligen några stillsamma familjer från staden, och nog gick det då till på sitt vanliga lugna sätt; men deremellan kuskades ut hela lass med unga herrar och unga mamseller utan hvad man kallar »förklä» med sig. Herrarne och damerna kallade hvarandra för du, varierande med åtskilliga smeknamn, såsom »tjufungen», »sockertruten», »pappegojsnäbben»; en kallades till och med »långkatekesen», och det var en mycket lång och smal flicka, som skrattade omåttligt.

»Ack, om den verkliga långkatekesen vore lika treflig!» sade jag för mig sjelf i min oskuld, ty jag var då icke mer än elfva år.

Aldrig förut hade jag sett så glada och uppsluppna menniskor. Vid middagsbordet matade herrar och damer hvarandra, kastade brödskifvor och serveter i hvarandras ansigten, och efter middagens slut satte sig damerna i herrarnes knän och drogo dem i mustascherna. Nästan alla kavaljererna voro fänrikar eller löjtnanter vid Stockholms garnison. En af dem kallades »grefven med näsan», och anledningen dertill var, att han hade s. k. oppnäsa, som till på köpet var mycket liten. Ett af damernas lustigaste upptåg bestod i att söka knäppa på denna lilla oppnäsa, hvilken låg nästan begrafven uti mustascherna. Men »grefven med näsan» hade en så beundransvärd färdighet eller rörlighet i sitt hufvud, att han nästan alltid lyckades undgå knäp-parne. En gång stod jag helt nära bredvid och betraktade detta upptåg, som högeligen roade alla och mig icke minst. Det vore väl märkvärdigt, tänkte jag, om det skulle vara så svårt att träffa den lilla oppnäsan. Jag beslöt våga försöket. Med högra långfingret hårdt spändt emot tummen makade jag mig småningom fram mellan damerna, så att jag köm midt emot »grefven med näsan». Mellan damernas händer smög jag försigtigt upp min hand med långfingret spändt, lik strängen på en båge, sigtande länge och väl.