Sida 95
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
Slutligen knäppte jag till, och det så hårdt jag förmådde, ty jag trodde, att äfven det hörde till leken. Gynnad af lyckan, träffade jag midt på den uppåtsträfvande näs-tippen.
»HurraI» ropade jag, såsom jag hört mamsellerna göra, när någon af dem, ehuru sällan, träffade.
»Hurra!» instämde damerna.
Men den som icke hurrade, det var »grefven med näsan», och snart fick jag erfara, att det icke var för sådana fingrar som mina grefven ställt sin näsa till disposition, och att han icke heller höll mig räkning för den skicklighet och kraft, hvarmed jag i min enfald knäppt till. Under en störtskur af svordomar rusade han upp från stolen, med ena handen hållande om sin näsa och sträckande den andra knuten mot mig. Det lider icke tvifvel, att jag blifvit mörbultad på stället, om icke »långkatekesen» kastat sig emellan.
»Var nu inte tokig, kära Fritz!» ropade hon; »det är ju bara ett barn.»
»Bara ett barn!» upprepade grefven med ökadt raseri; »ser ni inte att näsan sprungit i blod? Tunnor tusan! Jag blöder ju som en kalf!»
»Det kan inte vara mycket blod i en så liten näsa,» tröstade honom »långkatekesen», och deruti instämde »sockertruten», »pappegojsnäbben» m. fl.
Jag fann likväl rådligast att maka mig undan och att icke visa mig så länge »grefven med näsan» var på gården. Så gick det till den sommaren. Hemkommen till de mina, berättade jag dem, hur roligt jag haft på landet. Jag kunde icke dölja min öfverraskning att ha funnit menniskor, som lefde så förtroligt och kärleksfullt tillsammans, helst jag i de kretsar, hvari jag dittills haft tillträde, för det mesta funnit köld och gnabb mellan makar och mellan barn. Men när jag med anledning af denna olikhet lät förstå, att så fredligt och kärleksfullt som på H—lund måtte menniskorna ha lefvat före syndafallet, så drog man på mun, runkade på hufvudet och delade icke min förtjusning. Förmodligen funno de, hvad jag den tiden icke fann, att herrar, som kasta brödskifvor på damerna, och damer, som knäppa herrarne på näsan, icke äro rätt passande föredömen för en hoppgifvande ungdom.
Källa: Project Runeberg ·
