Sida 101
Enda barnet.
I.
På knä vid enda barnets sjuksäng lågo en fader och en — moder med hopknäppta händer och ögonen simmande i tårar. Rummet var försedt med dyrbara möbler; från en i taket hängande grön glaslampa flämtade ett mildt sken; rika spetsar föllo från sparlakanen, sidentäcket och örngottskudden; men på denna sistnämda hvilade ett spädt barnansigte med dödens färg på de insjunkna kinderna, och på de små, likblå läpparna rasade en konvulsivisk smärta, som ej syntes vilja fly förrän i förening med lifvet.
Vid dörren stod läkaren, dröjande, liksom vore det omöjligt för hans menniskoälskande hjerta att aflägsna sig, då han väl visste, att med hans aflägsnande den sista strimman af hopp äfven skulle slockna i de olyckliga föräldrarnas hjertan. Till honom stirrade ånyo deras ögon. Han svarade ej, hans blick föll än en gång på dödsbädden, hans axlar höjde sig, hans hand rörde låset, och snart voro de knäböjande föräldrarna ensamma med sitt döende barn.
I rummet herskade en hemsk tystnad, blott stundom störd af snyftningar, som, rotfästa i de ömmaste hjertan, förgäfves bekämpades af omsorgen att ej genom det ringaste buller öka den lilles lidande.
Slutligen höjde modern sin stämma, och hennes tårar och snyftningar sammansmälte i en brinnande bön.
»Du har gifvit mig honom, Förbarmare i skyn, du har uppfylt fleråriga önskningar och åt mitt hjerta skänkt en sällhet, vid hvilken det vant sig och hvarförutan det
