Sida 201
Magister Wretbergs död.
(Minne från skoltiden.)
En söndagsmorgon vårtiden 1821 promenerade tvänne prester från Kungsholmstorget, ämnande sig öfver Nya Kungsholmsbron för att begifva sig hem. Den ene var omkring trettiofyra år, med ett mörklagdt ansigte, hvars svarta skäggbotten och polisonger af samma färg, i förening med de djupt liggande, mörka, blixtrande ögonen, gåfvo åt hela gestalten ett uttryck af öfvermätt så väl af fysiska som intellektuella krafter. Den andre var deremot, hvad det yttre beträffade, betydligt mindre fördelaktigt utrustad. Längden, öfver medelmåttan, var genom en mycket lutande ställning något förminskad. Man kunde ej se hans ansigte utan att ovilkorligt falla på den tanken, att lika mycket som dess egare, hvad det inre beträffade, tagit sig vatten öfver hufvudet, lika litet gaf han, hvad det yttre vidkom, anledning till samma förmodan. Halsduken var bakvriden, och de korta pantalongerna, på ett högst eget sätt dekaterade, stodo magistern ett godt stycke öfver stöfvel-kragarna, under ständig opposition mot hvarandra när han gick, men hvilade sig dessemellan på den synbara ytan af en fordom hvit ullstrumpa. Betraktade man likväl magisterns ansigte något närmare, skulle man i de till sitt yttre så orena anletsdragen hafva uppläckt den renaste själ, det ädlaste hjerta, som någonsin klappat under en svart röck, och i de halfslocknade, förvirrade ögonen snillets och kunskapernas ordnade och ordnande krafter. Den förre var magister Wretberg, den senare konrektor Jakob Ekelund, båda tillförordnade lärare i Clara trivialskola.
