Sida 36
En sommarmorgon i Hagaparken.
Hagas härliga parker blomma numera förgäfves. Öde stå de sköna alléerna, i hvilka fordom så mycket lif, så mycken bullrande glädje herskade, och lundernas sommarfåglar sjunga blott för hvarandra. Djurgården har inkräktat på Hagas område, och Haga slott och Haga park qvarstå, snart sagdt, blott i Bellmans odödliga sånger. Dock finnes det en klass af hufvudstadens invånare, som icke alldeles ur sitt minne förjagat Haga, nämligen arbets- och tjensteklassen. Den, som bittida en söndagsmorgon om sommaren vandrar uppåt Drottninggatan och Kungsbacken, möter talrika flockar af gesäller och tjenstflickor, hvilka, efter att under lekar och dans ha tillbragt natten i Haga, nu begifva sig hem under sång, bärande stora blomsterqvastar i händerna. I spetsen för dem ser man vanligtvis en ungersven med fiolen under hakan och stråken i liflig rörelse. Än hör man från en flock den bekanta visan ur Rinaldini:
»Uppå fältets gröna parker, I det tysta bergets vrår, Uti skog och ödemarker Söker jag min älsklings spår.»
Än från en annan:
»Dig ger jag ringen, Ingeborg, åter; Heliga minnen bo troget i den. Gif den åt ingen, Flitiod förlåter; Mig ser du aldrig på jorden igen.» /poem>
Under dessa sånger, exeqverade endast af tvänne stämmor, den gällaste diskant och den djupaste bränvinsbas,
