Sida 186
Döden bland blommorna.
Jag stod vid stranden af Edsviken. Sommaraftonen 'badade sina molnfria rosenkinder i de små barnsligt jollrande vågorna. Då klingade genom fågelsången lätta årslag i förening med de milda tonerna af en luta. Det var som hade jag hört Strömkarlens harpa spela i den stilla aftonen. En liten båt gungade fram genom vassen, lik en simmande svan, och strandens små vågor lekte kring den hvita kölen. Ur båten uppsteg en 37ngling. Hans hand hjelpte en ung flicka, som det tycktes, af omkring sexton år, att stiga ur båten. Jag smög mig tillbaka in i björk lunden, jag ville i det längsta undvika att störa illusionen. Det var det romantiska ställets genier, hade jag sagt åt mig sjelf, och dervid ville jag förblifva.
Ynglingen, hvem kunde han väl vara? Dessa kinder, friska, som mina —• hade varit; denna blick, svärmande, glödande, som min — en gång var. Hvilken framtid i detta ansigtet
Denna flicka då? Nej, denna öfverjordiska varelse, af solljus och himlaeter danad? Hvem var hon? Hvar äro englavingarna? Denna skuldra, så len och hvit, synlig genom ett svall af gyllene lockar, lik snön genom dagens morgonrodnad, bär inga vingar; men skåda in i dessa ögon, och du sväfvar i ett ögonblick till himlarna. I den stunden föreföll jag mig allt mer och mer som en skugga i
